Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Mina vänner är av papper

 

För den som är intresserad av flugfiske finns sex tidningar att välja mellan i en välsorterad pressbutik. För den som vill läsa om Eminems nya platta finns ungefär tjugo till. Ingen fetisch, ingen bisarr hobby eller sexuell preferens tycks för smal för tidningsmarknaden. (Tomas Andersson Wij, von Oben #1/2002*)

Det är något speciellt mellan mig och tidningar. Jag kan vandra länge och långsamt längs hyllorna på Press Stop och sedan gå hem utan att ha köpt en enda tidning. Jag har lätt för att brinna, och lätt för att svalna. Jag är kräsen som få. Men det händer såklart att jag spontanköper tidningar. De kan handla om lastbilar. Eller finansvalpar. Eller om teknik eller miljö eller svindyra bilar.

Namndroppande
Tidningar är som människor; vissa umgås man med ett tag, andra träffar man då och nu, medan ytterligare andra blir ens bästa vänner. Bland mina bästa vänner hittar du Diego, Cap&Design och Trots Allt. Den senaste tiden har jag mött Din teknik, Mobil, Drixx, Camino och Macho. Någonstans däremellan (sådana jag träffar då och då) finns bland andra Nöjesguiden, People, Bon, King, Odd at large, Resumé och Metro. Att hitta en ny tidning är lite som att lära känna en vän; man får lära sig mycket nytt om det nischade ämne som hon brinner för. Och man blir glad.

Inte så glad

Häromdagen köpte jag Drixx, en tidning för den som har råd (eller drömmer om att ha råd) att lägga grädde på moset. Här trängs dyra viner med exklusiva klockor och cabrioleter i miljonklassen. Det är glättigt vackert och väldigt ihåligt. Ytan är vacker, men innehållet bleknar med särskrivningar och felaktig versalisering. Dessutom visar sig flera av skribenterna vara skamligt förtjusta i den så kallade grusgångsjournalistiken, där vad de själva gör, tänker och känner framstår som det mest intressanta. Då tappar jag intresset, och inser på nytt att yta utan genomarbetat innehåll bara attraherar vid första anblicken (parallellen till det mänskliga fungerar fortfarande). I slutändan hänger det alltid på innehållet.

image169
Riktigt glad
Det där med innehållet har redaktionen bakom Macho fattat. I sitt första nummer förklarar de att vi vill ha en (jämställdhets-, min anmärkning) debatt vi kan ta på, med frågor som berör oss personligen. Vi vill höra riktiga berättelser från livet och inte bli matade med siffror och teorier. Vi vill prata med människor bakom statistiken. Och så gör de precis det: pratar med människor. Med brats och indiekids och fältbiologer. Med Bingo Rimér om retuscherade bilder och med Göran Lambertz om att Sverige behöver fler våldtagna domare. Och plötsligt blir det intressant. Det blir kött och känslor, och inte bara borstad krom och Koenigsegg. Det är därför jag bestämmer mig för en årsprenumeration** på Macho, men troligtvis aldrig igen lägger en sextio-lapp på Drixx.

Nu är jag riktigt nyfiken: vad läser du för tidningar för att fatta världen, koppla av och få ett hum om en bråkdel av en bråkdel av allt som finns att veta?

Läs också
Vassa eggen: Tinad snabbmat åt de goda konsumenterna

* von Oben var en fantastisk tidning om livet, döden, kärleken, drömmarna, besvikelserna, Gud… ja, hela surven. Tyvärr lades tidningen ned efter två enastående nummer. Redaktionen saknade ekonomiska medel för att kunna erbjuda den gratis.
** Under sommaren kostar det 129 SEK att prenumerera på fyra nummer. Det är ett bra pris.

 



4 svar till “Mina vänner är av papper”

  1. Nick skriver:

    I jobbet läser jag bland Aftonbladet, DN, Metro, City och Nöjesguiden. När jag vill koppla av händer det att det slinker ner ett och annat nummer av Fokus eller Creative Review. Problemet med att arbeta på en tidningsredaktion är att då läser man hellre något annat när man kommer hem.
    Jag önskar att jag läste Cap&Design, Ordfront och Bon. Och nu har du fått mig att bli nyfiken på Trots Allt. Det får bli min nästa bekantskap.

  2. petter skriver:

    bon kan kännas lite väl pretentiös ibland. men den har åkt ner genom brevlådan ett gäng gånger. annars tycker jag sonic är helt okej. och king.

  3. petter skriver:

    finns förresten von Oben att få tag på i dag tro?

  4. Mattias skriver:

    Petter: Tyvärr tror jag att det tåget har gått. Men om du vill får du gärna låna de två nummer som hann komma ut. (Mejla mig så fixar vi det).
    I en intervju har Tomas Andersson Wij förklarat att ”finansiären drog in sitt stöd” – trots att tidningen hade 10 000 prenumeranter (!). Och en läsare på Dagensskiva.com kallade von Oben ”den mest läsvärda tidskrift det här landet begåvats med på mycket länge”. Jag håller med.

Kommentera