Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

"Du är världens bästa pappa"

image267

Trots snålblåst och hällregn tar jag bussen hem till min pappa, och vi ger oss ut i skogen för att springa. Det brukar bli fem-sex kilometer, och det blir sällan mer än en gång i veckan. Men det blir av, och hel del blir sagt under de där löparrundorna i trakterna kring Skatås. En del är vardagligt, annat på ett djupare plan. Jag uppskattar vänskapen med min pappa mycket. Han heter Bengt förresten, och han fyller 62 i år. När jag var liten trodde jag, som de flesta söner och döttrar, att både mamma och pappa var odödliga, att de alltid skulle finnas där. Ännu är jag inte orolig; pappa visar varje år stolt upp sina resultat från hälsoundersökningen. Blodtrycket, vilopulsen och kolesterolvärde – allt ser mer än lovande ut. Men den som lever vet att livet är skört, att det gäller oss alla, och att det enda vi kan göra är allt och det bästa av tiden tillsammans.

Den insikten blir ännu tydligare när jag läser den här annonsen för Cancerfonden. Calle Lewenhaupt lyfter upp sin pappa i texten, och Olle Matsson har gjort en litet mästerverk med formen. Tillsammans har teamet – kallat Calle & Olle – skapat "en ovanligt välgörande annons, både för Cancerfonden och svensk reklamtext". Det menade juryn som 1999 belönade annonsen med Guldskrift, och man fortsatte motiveringen: "Sällan har en nära-döden-upplevelse känts så livgivande. Genom att inte bara låna ut sin penna till uppdragsgivaren utan också sig själv, sin far, sina minnen och sina känslor öppnar Carl Lewenhaupt dörren till läsarens innersta."
Jag kan bara hålla med.

Copyn
"Varje människa bär på något gott, glöm aldrig det pojkar", sa pappa till mig och min bror. Själva var vi inte helt övertygade, det fanns en kille som hette Rudolf i 7 B som gjorde oss tveksamma varje rast.
En dag fick pappa cancer.
"Troligtvis är det inte fara på taket, det hela ordnar sig säkert ska ni se. Så oroa er inte för mycket över det här är ni snälla, pojkar."
En sjuksyster mötte utanför pappas patientrum för att förbereda oss. Så här elva år efter minns jag något om mycket slangar i näsan. Och att cancern satt i levern. Vilket ansågs allvarligt.
Mina föräldrar skildes när jag var fem, sex år. Vi bröder upplevde det som en lycklig skilsmässa. Långt upp i åldrarna firade vi gemensamma jular där alla i storfamiljen ringdansade granen och spelade filipin. Men naturligtvis såg vi mer av vår mamma än pappa.
Det var mycket slangar.
Och många gick till näsan.
Pappa fick inte dricka, vätsketillförseln skulle slangarna sköta om. Det plågade honom rejält, så han bad mig att slå in en liten isbit i en kompress och låta den vila på hans tunga för att få svalka och en smula fukt.
Det gick säkert åt tre ispaket under besöket. Pappa tackade med tunga ögon och sa att "Calle, det här går nog åt pipan i alla fall." Han hade stora smärtor i magen förstod jag. Och en minst lika stor oro i huvudet.
Jag slog instinktivt ifrån mig, det här var en sanning jag ville ha till lögn. Så jag kramade hans hand hårt och sa: "Pappa, bit ihop, kämpa på, jag sitter här på sängkanten tills vi får rätsida på det här." Och så la jag till något som skilsmässobarn vill säga sina långtifrånboende pappor men som just därför sällan blir sagt: "Du är världens bästa pappa. Häng i nu, det här fixar sig."
Det blev lite fånigt.
Sju månader senare när pappa målade planket runt sin fina trädgård sa han att orden på sängkanten hade givit honom ork till ytterligare bonustid i livet.
Det skulle bli tre hela år, till slutet kom.
Ibland återvänder jag till det ögonblicket för att göra något slags bokslut på vad man som 41-åring åstadkommit med sitt värv här på jorden. Pappa lyckades lura sin sjukdom på flera år, uppleva sitt första barnbarn, vara värd på min brors och hans hustrus bröllop, måla ett plank. Och en hel del till.
Cancer är en skitsjukdom. Den stjäl människor från människor. Jag har inget till övers för cancer. Men den gav mig en speciell minut i livet.
– Calle Lewenhaupt



5 svar till “"Du är världens bästa pappa"”

  1. Tess skriver:

    Snacka om att tränga sig in under huden. Tänk vilken fin värld det skulle vara om alla reklamare skrev som riktiga människor känner.

  2. lord Fredruk skriver:

    Tänk vilken fin värld det skulle vara om våra uppdragsgivare ville satsa på uppriktighet och ärlighet istället.

  3. Johan skriver:

    Det var bland det bästa jag läst på länge. Ryste till på slutet. Fantastiskt att man kan skriva om något så svårt och hemskt på ett så vackert och tryggt sätt.

  4. Hasse Carlsson skriver:

    ”I dödens skugga ter livet sig som vackrast.”

  5. Emil H skriver:

    En personlig favorit som jag återkommit till flera gånger under åren. Grym stilistiskt.

Kommentera