Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

På makalöst uppdrag i världens största land

image279

När pappa sa "du kan gå långt", och andra sa "som copywriter kan du hamna varsomhelst" förstod jag inte att de menade det här. Och inte att jag skulle komma dit så snart. Mina fem avslutande arbetsveckor under 2007 var sinnesutvidgande, tidspressade och sprängfyllda av nya erfarenheter. Tillsammans med frilansfotografen Anders har jag rest genom Italien, Schweiz, Österrike, Frankrike, England, Danmark, Norge och Ryssland för att träffa representanter för små, stora och större transportföretag. Världens näst största lastbilstillverkare har varit uppdragsgivare, och våra dokumentära reportage kommer att finnas med i 2008 års broschyrer för den europeiska marknaden.

Det har känts hedrande att, 25 år och utan enorm erfarenhet, få förtroende att fixa uppdraget. Jag har utforskat och förberett varje intervju minutiöst. Jag har lyssnat, tagit in och funderat. Och jag har bearbetat, skrivit, strukit och ändrat om. Jag har intervjuat och skrivit på engelska – för mig en utmaning i sig. Och jag har lärt mig massor längs vägen.

Inte ännu
Av skäl som du säkert begriper och förstår kan jag inte (ännu) yppa alltför mycket om de spännande personer vi träffat och de berättelser som de delat med sig av. Under de närmaste månaderna kommer broschyrerna att färdigställas, översättas, tryckas och skickas ut till återförsäljare runt om i Europa (du kan säkert få tag på ett exemplar om du vill läsa. Jag lovar att berätta när!)

Men ändå
Trots det varken vill eller kan jag undanhålla er den märkliga berättelsen om vår resa till Ryssland.

Efter flertalet resor till södra Europa skulle tre dagar i Moskva bli den berömda pricken över i:et. Blott två dagar före avresa och med andan i halsgropen fick vi våra visum utfärdade av det ryska konsulatet i Göteborg. Det hela gick oförskämt smidigt jämfört med det rabalder som kom att följa. Tjänstemannen på konsulatet – som förövrigt helt verkat ha tappat förmågan att le – gjorde ingen notis om att Anders’ pass börjat hänga på en skör tråd, och strax därinnan hade paniklagats med tejp.

Inte förrän på Arlanda upptäckte passkontrollanten den förbjudna tejpbiten. Hon drog helt sonika bort den, och lämnade tillbaka det söndriga passet till Anders, som trots det tilläts fortsätta mot planet till Moskva. Låt oss stanna upp och göra ett förtydligande: det var alltså den första sidan i passet, den med foto och personuppgifter, som nu hade lossnat helt. Och Anders började långsamt ana det omöjliga i att komma in i Ryssland med ett sådant pass. Vid incheckningen utvecklade det hela sig till en helt svettig historia. "Pass och boardingkort", bad kvinnan i SAS-blått. Det omöjliga hände. Anders räckte henne sina värdehandlingar, hon betraktade dem, öppnade passet, betraktade det, stängde det och lämna det tillbaka. "Varsågod". Vi gick ombord.

Det oundvikliga
En timme och fyrtiofem minuter senare landade vi på Sjeremetievo internationella flygplats. För första gången i mitt liv kände jag rysk mark under fötterna. Det var en mörk och kall tisdag eftermiddag. Klockan var fem. Vi gick genom ankomsthallen och nedför en bred trappa, där rader av passkontrollsbås välkomnade oss till den ryska federationen. "Jag tror inte att det här kommer att gå vägen", sa Anders behärskat. Jag sa ingenting, och lät honom gå före mig i kön fram till passkontrollen. Det oundvikliga hände. Kvinnan i den ljusblå uniformen upptäckte det som incheckningstjejen på Arlanda missade. Anders spelade förvånad, men fick snällt följa med kvinnan bort till ett rum jag-vet-inte-var. Jag släppte före dem som väntade bakom mig i kön. "Hur går det?" ringde jag och frågade. "Det verkar vara lugnt", sa Anders. "De skannar passet nu. Det verkar lugnt."

Minuterna svischade förbi lika snigelfort som kön släpade sig framåt. Jag tittade bortåt det rum dit Anders följt med kvinnan. Nu stod de utanför, och kvinnan pekade bestämt bort mot den breda trappan. Anders gestikulerade, som om han sökte nåd. Det var lönlöst. Han ringde mig. "Du, tyvärr. De är fullständigt oresonliga, och vägrar att släppa in mig. De har redan bokat om mig på planet hem till Stockholm."

image280Jag är Bill
Jag samlade mig och gick fram till passkontrollen. Ute i ankomsthallen – efter tullpassage och säkerhetskontroll – stirrade en satt taxichaufför med svart mustasch och dunjacka mig rakt i ögonen. Han såg alldeles brutalförvånad ut. På den bästa skolryska jag aldrig lärt mig förklarade jag att jag var jag och att Anders tvingats vända hemåt med ett trasigt pass. Han ryckte på sina breda axlar och förklarade att han inte behärska det engelska språket. Under tystnad gick vi längs skottade trottoarer till taxin ett stycke bort. Han körde mig till hotellet i Moskva. Den tog en och en halv timme. Jag läser vad jag skrev i anteckningsblocket när jag landat på hotellrummet: "Nu vet jag precis hur Bill Murray kände sig under Lost in translation-ankomsten till Tokyo. Här förstår jag inte ett ord, varken det skrivna eller det talade. Vi sitter i en bilkö som sniglar sig framåt. Det är långt till Moskva, men min taxichaufför pekar med jämna mellanrum ut riktningen: ‘Moscow, da, da, Moscow, da’. Jag ser ingenting utom mörker och de upplysta reklamtavlor som för 20 år sedan vore svordomar i kyrkan."

Ensam i Ryssland
Det låter som titeln på en usel deckare, men var plötsligt den surrealistiska verkligheten jag befann mig i. Anders ringde från Stockholm och berättade den nedslående nyheten att skapa-nya-pass-systemet hos Arlanda-polisen hade kraschat och vägrade visa livstecken. Han tog in på ett hotell i den svenska huvudstaden strax efter att jag checkat in på mitt hotell i den ryska.

image281
En decembertorsdag i Moskva, 2007. Hotell Ukraina, en av de sju systrarna. Och tyvärr inte mitt hotell.
image282
Sa jag att det var en aning grått?

Niet

Anders ringde tidigt nästa dag, då jag precis hade avklarat intervjun hos världens största läskedryckstillverkare. Han lät gladare. "Nu har jag ett nytt pass. Jag är på väg till ambassaden för att få visumet överflyttat. Räkna med mig i eftermiddagen." Det gjorde jag. Två timmar senare var Anders inte längre att räkna med. På den ryska ambassaden hade han förklarat sin situation och fått "inga problem" till svar, innan tjänstemannen upptäckt att visumet minsann var utfärdat i Göteborg, och inte i Stockholm. "Då måste du åka tillbaka till Göteborg för att få visumet överflyttat". Rullgardinen rasade ner. Vid det här laget hade jag börjat vänja mig vid tillvaron i världens största land.

Summa mysterium
När jag kvällen därefter landade på Arlanda hade jag en udda, viktig och lärorik upplevelse med mig hem. Oc
h jag ger Winston Churchill rätt när han kallade Ryssland för "en gåta, inlindad i ett mysterium inlindad i en hemlighet". Jag blev inte riktigt klok på Moskva – och just därför skulle jag inte tveka att åka tillbaka igen. Min upplevelse i koncentrat kan beskrivas som grå, sorglig, fascinerande och vacker. Och som en upplevelse jag aldrig lär glömma.

image283
"Klart att jag såg de där kupolerna när jag var i Ryssland."

Jo, en sak till:
Anders är (i vanliga fall) en ordningsam man och såg därför nyligen till att fixa det där fotouppdraget i Ryssland. På flygplatsen på väg hem mötte han "den vackra, stenhårda ryskan" som några veckor tidigare visat honom tillbaka till planet". Hon log, lojt lutad mot incheckningsdisken, och sa: "I hope you enjoyed your stay in Moscow, please come back."



4 svar till “På makalöst uppdrag i världens största land”

  1. Karin skriver:

    Vilken underbar resa och spännande uppdrag!

  2. Hasse skriver:

    Ni har tydligen fått smaka på ”maktlöshetens bittra bismak”…
    😉
    Fast tog ni det så koolt som det låter?

  3. Nina skriver:

    Stackars Anders! Hoppas du skickade honom ett vykort.

  4. Mattias skriver:

    Hasse: Helt ärligt tog vi det precis så kallt som det låter. Vilket har förvånat mig i efterhand.
    Nina: Du har rätt. Jag borde ha skickat honom ett vykort.

Kommentera