Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

En bok att springa långt för

image307

Brevbäraren får trycka in paketet genom inkastet. Jag ser det studsa mot hallmattan och störtar fram för att fånga det i luften. Min adress står handskriven på det bruna paketet. Jag klämmer och anar hårda pärmar. Jag sliter bort pappret och håller upp boken. Jag har letat länge. Ett antikvariat i lilla Hargshamn hade den: Guldägg & beska droppar av Sören Blanking.

image308

Sören Blanking är – i mitt och många andras tycke – den skickligaste copywriter du kan tänka dig. Han skriver med ett stort hjärta och ett virvlande flyt. Han berättar om tiden på Svenska Telegrambyrån, sina möten med Bill Bernbach och Julian Koenig, sveket från Arbmans och modet att bygga reklambyrån Blanking. Samtidigt är det här en fantastisk lärobok för den som vill framåt i konsten att skriva reklamtexter. Sören Blanking förmedlar en sund attityd, fasta skrivråd och ägnar semikolonet ett eget kapitel. Kort sagt: det här är en bok man blir glad av. Den har sina svackor och svagheter, visst, men det allra taskigaste man kan säga om boken är att den är för kort. Jag vill knappt läsa den, för att se till att någonting finns kvar att ta in, smälta och börja leva efter. Kanske förstår du varför jag rusade ut i hallen när boken landade. Kanske förstår du ännu inte.

– Står boken sedan länge utläst i din hylla? Ge dig på nytt i kast med den.
– Har du aldrig läst den? Läs den.
– Vill du äga den? Börja jakten bland kollegor, fiender och antikvariat. På biblioteket kan du låna den, men inte mer.

Håller du med?

***

Läs också
Boken: Guldägg & beska droppar (Sören Blanking)
Annonskampanjen som förnyade svensk reklam
"Sök alltid uppmärksamhet. Sälj aldrig med försiktighet."

***

Har du turen att hitta boken lär du bli förvånad över priset. Jag betalade 130 kronor (och hade lätt kunnat tänka mig att ge det femdubbla). Ett hett tips är att söka på Bokbörsen eller Antikvariat.net.



7 svar till “En bok att springa långt för”

  1. Jack H skriver:

    Wow, har du inte läst den ännu? Grattis, nu blir mars en kul månad för dig! Sören är underbar och hade en av landets finaste reklampennor.

  2. Mattias skriver:

    Jodå, jag har redan läst den. Jag hade lyckan att hitta den på biblioteket för ett drygt år sedan, och sträckläste den då. Jag har ofta velat ha den i bokhyllan, och därför dammsugit runt här och var efter den. Det har gett resultat.

  3. Fredrik R skriver:

    Det här var lustigt. Kom precis hem med nämnda bok från biblioteket. Får se om jag blir så förälskad att jag också vill äga ett ex.

  4. Mattias skriver:

    Fredrik R: Kul. Lova att berätta om dina känslor. Känner jag dig rätt har du svalt den innan helgen är över.

  5. Fredrik R skriver:

    Nu har jag läst ut boken. Ska jag säga en enda sak om Blanking är det att han uppenbarligen älskar det skrivna ordet – på gott och ont.

    Blanking gjorde reklam i en helt annan tid. Det gör att jag som reklamare från 2000-talet har lite svårt att förhålla mig till hans alster. Men jag ska försöka.

    För uppdrag där jag hade försökt hitta en enkel och tydlig idé satte sig Blanking istället och formulerade små uppsatser. Det vore förstås förmätet av mig att påstå att en av våra främsta reklammän genom tiderna gjorde fel. Annonserna är otroligt välskrivna, och de kom till i en tid då mediabruset var så mycket mindre än idag. Om folk faktiskt läste annonserna förstår jag att de fick stor effekt.

    Samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Ta en av annonserna för Trelleborgs däck till exempel. Tanken där är att med hjälp av 55 människor, en hel by i Dalarna, visa hur många som skadas i trafiken varje dag. Inget fel i det. Men vid en hastig blick består annonsen av en bild på dessa 55 människor, rubriken ”Mickelvål i Dalarna. 55 människor.” och avsändaren Trelleborg. Inte ett ord om vad det hela egentligen handlar om, och framför allt inget som lockar mig att läsa brödtexten. I 1967 års Sverige var det kanske en rubrik som kändes lagom gåtfull, så att man bara MÅSTE läsa vidare och ta reda på vad de här människorna egentligen gjorde i tidningen. Men idag känns den märklig.

    Att år 2008 härma Blankings stil rakt av är knappast någon bra idé. Däremot kan man hämta massor av inspiration. När man som reklamstudent får höra att ”en copywriter behöver egentligen inte kunna skriva”, när yrket blivit en utväg för studenter som egentligen vill bli art directors men inte orkar lära sig Photoshop – då behövs Blankings kärlek till språket som motvikt. Dessutom skulle hela branschen må bra av att ta till sig lite av Blankings sympatiska, resonerande stil.

    Och kanske, kanske ska man inte vara så rädd för lite längre brödtexter. Annonsen om ”Inkaguldet” hade onekligen varit svår att skriva med 500 tecken.

  6. Mattias skriver:

    Fredrik R: Kul att läsa dina tankar om boken och Blanking. Visst verkade Blanking och hans kollegor i en tid när folk hade tid att läsa tidningen. Det var andra förutsättningar då, och jag håller med dig om att det är en dålig idé att rakt av härma det sätt han valde att kommunicera. I dag används ju i större utsträckning ”snabba” idéer, inte sällan med en stor bild och en kortkort text. Kanske för att det är vad som ”funkar”. Men som du säger: kanske hade vi behövt mer Blanking-anda på dagens reklambyråer.

    Och nog hade man kunnat välja en annan rubrik till Trelleborgs-annonsen. Men bara för att skapa ännu mer dynamik (eller mystik). Rubriken är alla gånger gåtfull, och jag gissa att den därför lockar många att läsa. Det finns å andra sidan inte särskilt mycket att i den att ”lösa”; den är mest ett konstaterande. Trots att rubriken inte tillhör Blankings bästa, är den ändå bättre än många, många av de rubriker vi ser i dagens annonser. Vet inte om det säger mest om Blanking eller om dagens reklam.

  7. lord Fredruk skriver:

    ”en copywriter behöver egentligen inte kunna skriva”

    Misstänker att jag vet vem som kläckte denna odödliga fras. Är det månne samma Nobelpristagarkandidat som står bakom ”man kan skriva lite hur som helst, det är inte så noga”?

Kommentera