Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Detta fick mig att vilja jobba med reklam


Ulf i svart och Peter i rött. Tillsammans var de reklambyrån Vardag.

Nina Åkestam, planner på reklambyrån Garbergs, förmedlar tipset att "Spara på den reklam som var anledningen till att du valde det här yrket." Det är ett strålande tips. Jag har sparat en tidningsartikel.

Först
Allt började med CAP & Design 10/2002. På framsidan: en glad man i glasögon, yvigt hår och skeva framtänder. Inuti: berättelsen om Peter Viksten, som tröttnade på att jobba med Nike, lämnade Mother, KesselsKramer och Wieden+Kennedy bakom sig för att flytta hem till Umeå och jobba med kunder som han verkligen ville hjälpa – och kunde stå för. Han ringde sin barndomskompis Ulf Brännström, och frågade om de skulle starta en reklambyrå tillsammans. Ulf hade exakt noll erfarenhet av att jobba med reklam. Hela dagarna svarade han istället på kundernas frågor på Vattenfall och spelade elitinnebandy i IBK Dalen. ”Du kör copy så kör jag design”, sa Peter till Ulf. De två blev reklambyrån Vardag. De hittade ett vindsvåningskontor på Sveagatan och formulerade sin affärsidé: En schysst byrå för schyssta kunder.

Sedan
Den där artikeln, den där berättelsen och den där inställningen gjorde mig svag i hela kroppen. Det tog närmare ett år innan jag hade hämtat mig. Då lyfte jag luren och ringde till Peter.
– Får jag praktisera hos er?
– Klart du får.


Jag slog en kullerbytta och tog planet upp till Umeå. Jag landade i något slags himmelrike på den där vindsvåningen. Väggarna var täckta med byråns senaste kampanjer, och bokhyllorna sprängfyllda med Peters dignande samling av reklam, grafisk design, fotografi, konst och annat-allt-möjligt. Peter var redan på plats den där första dagen, och snart släntrade Ulf in. ”Nämen, tjena”, hälsade han och tog på sig innetofflorna. ”Jag fixar kaffe”, fortsatte han på väg bort mot kokvrån. Det var lätt att känna sig hemma. I två månader lyssnade vi på The Surpremes, spelade tv-spel och pratade reklam uppblandat med en hejdlöst massa strunt. Ibland var det kundmöten (på listan fanns bland andra Frasses hamburgare, Umeå Lokaltrafik och Personalvetarna), men mycket oftare var det spånstund, skrovmålslunch eller spontan eftermiddagsfika. Och alltid förbaskat roligt.

Note-to-self
I backspegeln är det lite ironiskt att den första copywriter jag mötte och tog råd från inte var någon skolad och erfaren sådan. Men Ulf såg å andra sidan reklamen med friska ögonen, struntade i prestige och skrev därför väldigt pang-på och oreklamigt. Det försöker jag också göra.

Och Peter lärde mig att närstudera typografi, förstå värdet av ett koncept och hur jag skulle vikta elementen i annonsen. Han öppnade mina ögon för Marcel Duchamp, Jean-Michel Basquiat och Fluxus-rörelsen. Och han gav mig ett gott råd: "Se till att skaffa dig böcker som inspirerar dig. Köp de du vill ha, trots att du knappt har råd." Resultatet är en redan knökad bokhylla.

Där någonstans, på den där vinden, började allt för mig. Vart det fortsätter och slutar ska bli spännande att följa.

Vad fick dig att vilja jobba med reklam?

Vill du läsa artikeln om Vardag? För pekdonet över länken och tryck till: Länken.

Neeej!
Just när jag skrivit klart det här får jag reda på att Vardag har ansökt om konkurs. Det isar till i hjärtat, men det blir varmt igen när jag ringer Peter, får veta omständigheterna och hör att han snart är på banan igen. Vardag blev sju år. Lycka till i det nya, Peter!



10 svar till “Detta fick mig att vilja jobba med reklam”

  1. Helena skriver:

    Frasses. Jajomänsan. Där har man minsann jobbat.

  2. Anjo skriver:

    I mitt fall var det en slump. Jag hade extraknäckt som stringer på en engelsk nyhetsbyrå. Plötsligt lade de ner och samtidigt vantrivdes jag på mitt jobb som projektledare i en annan bransch. Chansen dök upp, jag tog den – och jag kommer aldrig att ångra det valet.

    Sen är min motsvarighet till din artikel ovan en intervju i Två Dagar med Filip Nilsson. En otroligt bra artikel som fick mig att känna: Tja, varför inte? :)

  3. Mattias skriver:

    Anjo: Ursäkta min okunskap, men vad gör en stringer?

    Och har du kvar den där artikeln? Har någon? Har Filip? Jag har hört om den förut, men inte fått chansen att läsa den.

  4. Anjo skriver:

    Jag var nyhetsjägare, helt enkelt. Skulle leverera ett knippe artiklar per dag.

    Artikeln kan kanske finnas i arkivet hemma. Jag spanar och återkopplar efter det.

  5. Alfred skriver:

    Inspirerande inlägg! Tack!

  6. L80 skriver:

    Jag ljög om att jag var duktig på Excel. Fick jobb som sekreterare åt vVD på försäkringsbolaget. Blev avslöjad och skickad till reklamavdelningen – för där var det inte så noga. 25 år sedan och förlåtet.

  7. Kontaktmannen skriver:

    Jag fick välja mellan distribution eller redovisning i tvåan på gymnasiet. Insåg att jobba på bank aldrig skulle funka för mig. "Distributionen" handlade mest om marknadsföring av någon konstig anledning och en dag fick vi åka på studiebesök till en reklambyrå i Fiskebäck av alla ställen. Där togs vi emot av den ack så vräkige byråledaren Dick som bar cowboyboots och körde en pärlemorrosa Escortcab. Han berättade att reklamlivet var hårt och att vissa månader kunde man tjäna upp till 40 000:- medan andra månader gav ingenting alls. Sicket rock´n rollyrke.

    Jag var såld redan vid bilen.

  8. M.J skriver:

    Jag blev copywriter till följd av ett långt brev som min farsa skrev till mig 1995. I brevet radade han upp allt som jag hade misslyckats med i livet. Enligt hans sätt att se det på åtminstone. Ja, ni förstår ju hur en sån sak kan påverka en ung man i sina bästa år. Resten är historia, antar jag.

  9. Henke Nilsson skriver:

    Ojoj, vad läskigt. Jag kommer ihåg denna artikel, har läst den så många gånger och den har inspirerat mig också.

  10. Jonna Tetzlaff skriver:

    Att ha pluggat journalistikvetenskap på SU gjorde mig livrädd. Efter många långa år med extrajobb, behovsanställningar och smsanställningar var jag trött på att sakna tryggheten av att veta hur nästa hyra skulle betalas och det blev inte bättre av att höra hur det såg ut på arbetsmarknaden för journalister. Jag var helt enkelt för trött för att slå mig blodig för ett vikariat, för fler 12timmarspass, för att inte veta.

    Jag har alltid gillat att skriva och beslutade att ta med mig mina ordlekar till mer kommersiell mark. Det blev lite frilanscopy, ediot för nyhetsbrev och i somras tog jag steget att åka till London för att jobba på mitt första heltidsjobb. Jag blev skrämd in på rätt bana, kanske inte lika fin berättelse som din på Vardagen, men så finns det ingen rätt väg att gå heller!

Kommentera