Får man börja en mening med och? Och vad säger Gud om saken?

I dag fick jag ett korrektur från en kund. Det är alltid intressant. Ibland är de sakliga och balanserade, ibland motsatsen. Det här var motsatsen. Och där, bland högt och lågt, fanns den. Den klassiska kundkommentaren. ”Inte börja meningen med ’och’”. Jag biter mig hårt i underläppen och trycker ihop händerna. När blodet börjar sippra och knogarna är vitaste vita släpper jag taget och ringer till några jag känner:

– Jahej, det är Gud.
– Hej Gud. Hör du vem det är?
– Klart jag gör. Vad vill du, Mattias?
– Visst får man börja en mening med “och”?
– Vad är det för en dum fråga?
– Jag fick den av en kund i dag.
– På så vis. Kan tänka mig vad det är för en typ. En sådan som var klarvaken på svensklektionerna, men sov på religionen. Mejla över skapelseberättelsen till henne, vettja.
– Du menar – och nu läser jag innantill – “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: “Varde ljus”; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen”.
– Just precis. Fick du det också till fem meningar som börjar med “Och”?

***

Jag ringer vidare. Och (hah) får klart för mig att August Strindberg, Selma Lagerlöf och Språkrådet håller med Gud. Min gamla lärarinna från folkskolan står tyvärr inte i telefonboken. Och (gah!) hon – och en och annan kund – är nog också de enda som skulle uppröras över vad jag just gjorde. För egentligen är frågan om “Och” får inleda mening ingen fråga alls. Och (skärp dig!) kräver därför inget svar. Ibland är det inte svårare än så.

Eller vad säger du?