Shoppar och hittar i väntan på den sjunde deklinationen

Jag älskar att leka med språket. De dagar jag har tur får jag göra det på arbetstid. Då skriver jag schottabalongen och pyttekort och dunderhittar. Och ler och skickar iväg. Och får ett mejl tillbaka.
”Stavas inte hitar med ett t”.
”Nä, och direkta frågor avslutas med frågetecken.” Svarar jag. Såklart. Inte.

Istället berättar jag för henne som till syvende och sist ser till att jag får en check i slutet av månaden att hittar (som i dunderhittar) skrivs med två t. Och att det är samma sak med shoppen, som var uppe på ifrågasättandetapeten förra veckan. De är engelska lånord som har lite svårt att riktigt trivas i svenskan. De vill gärna vara bångstyriga, säga att de minsann heter hits och shopar om de är flera, men inser rätt snart att de gör rätt i att anpassa sig, smälta in, och ta seden dit de kommer. Inga ord i svenskan blir s-ord i plural. Det finns ingen sjunde deklination. Fast det är inte helt sant*. Men i nittionio fall av hundra är Svenska Akademien och Språkrådet rörande överens: lånord från engelska ska anpassa sig efter svenska böjningsmönster. En hit blir hittar, hitten, hittarna. Och en shop blir shoppar, shoppen och shopparna.

Någon däremot?

* Det finns tveksamma fall som titt som tätt är uppe för diskussion. Bland dem finns partner, sprinkel, chinos och chips.