Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Sno orden, formen och äktheten från Ruben Östlund

Du som känner mig vet att Tomas Andersson Wij är min musikaliske husgud, och att Erlend Loe är min litteräre. Min filmiske husgud heter Ruben Östlund (bilden). På Göteborg Film Festival (ja, jag vet) 2001 visades hans långa kortfilm Låt dom andra sköta kärleken som förfilm. Jag blev inslukad – och kan inte ens med möda minnas själva huvudfilmen. Efter fantastiska debuten Gitarrmongot är Ruben Östlund nu aktuell med De ofrivilliga. Det är en komisk tragedi. Eller en tragisk komedi (beroende på hur man ser det). Hursomhelst är den – ursäkta språket – fullkomligt j-vla klockren. Lätt det viktigaste, roligaste och mest intressanta som mött mina ögon sedan kyrkan brann. Handlingen? Glöm det. Det här är fem historier om människor, om grupptryck och om personligt ansvar.

Därför
Vad kan jag och du och vi lära oss av det Ruben Östlund skapar på duken? Tja, säkert mycket. Vi börjar här – med tre anledningar till att han är landets mest angelägna regissör. Läs och lär:

Formen
Ruben Östlund tror inte på begreppet film. Det är oanvändbart, säger han i Filter #4/2008. "Det är laddat med värderingar om hur man berättar – huvudpersonen ställs inför en utmaning och löser den. Samma berättelse varje gång. Invandrarpojken byts ut mot den ensamstående mamman eller vem som nu är ämnet för dagen. De intressantaste rörliga bilderna finns inte på bio utan på internet." Och han är rätt. Och det är befriande när någon vågar öppna munnen och samtidigt öppna ens ögon för den form som varje konstform är stöpt i. Det går att skapa nya formar. Det är möjligt att tro på konstformen film utan att tro på begreppet.

Orden
Ruben Östlund har en sällsynt känsla för hur folk faktiskt pratar, vad de säger och vad de inte säger. Varje suck hamnar rätt. Tajmingen är precis. Men ingenting, ingenting känns styrt.

Äktheten
Ruben Östlund plockar in äkta människor i sina filmer. Vad de säger och gör är äkta. Och det känns – genom duken, genom förmaken och ändå in i hjärtkammaren.

***

Nu kollar vi på film en stund, tycker jag.

De ofrivilliga (trailer)


Gitarrmongot (trailer)

Scen nr: 6882 ur mitt liv

Reklam-Ruben
Precis som sin förebild Roy Andersson har Ruben Östlund regisserat reklamfilmer: Nattbad för kampanjen Knark är bajs och fem filmer för MER (1, 2, 3, 4 och 5).

De ofrivilliga har premiär på svenska biografer den 28 november.

***

Läs också
SvD: Östlund granskar grupptryck
DN: Skräcken för att tappa ansiktet
Rodeo: Ruben hjärta verkligheten
Tidningen Vi: Intervju med Ruben Östlund



4 svar till “Sno orden, formen och äktheten från Ruben Östlund”

  1. Anjo skriver:

    TAW är inte i Pluraklass, men otroligt bra. Gröna vagnarna måste vara en av de bästa låtar som skrivits, liksom En hel värld inom mig. Man känner igen sig i beskrivningarna av hur det var att växa upp under 1970-talet.

  2. Mattias skriver:

    Anjo: TAW inte i Pluraklass? Du, Tomas Andersson Wij är för oss i det yngre gardet vad Plura är för folket över 35. Ungefär som med Zlatan vs. Grenoli och Björn Gustafsson vs. Hasse&Tage. Men bara ungefär och nästan.

  3. Anonym skriver:

    Hahahaha. Men, du – man kan inte jämföra Björn med gudarna H&T. Det är bara för mycket 😉

  4. Hasse Carlsson skriver:

    Säger bara "Ebeneser" …

Kommentera