Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Whass ya style in tha copyhood, bro?

Eller har du ingen?
En personlig stil, alltså. När du skriver.

Jag har nog en. Det trodde jag inte för en vecka sedan. Då fick jag höra att ”vi tänkte du skulle börja skriva för den här kunden; din ton skulle passa bra där.” Jag blev så paff att jag glömde fråga om jag verkligen har en sådan, en ton som är min. Det vore lite synd om jag nu hade det, inbillade jag mig.

Ingen stil, grabbar!
Redan andra veckan på reklamskolan hade vi en föreläsare som gjorde detta klart: ”En art director ska inte ha en stil. Istället ska produkten, budskapet och idén avgöra formen”. Och det låter vettigt i mina öron. Frågan är om inte samma sak borde gälla för en copywriter. Jim Aitchison, framstående copywriter med Singapore som hemmahamn, tar upp frågan i den extremt läsvärda boken Cutting Edge Advertising.

Är ingen stil den bästa stilen?
Vissa hävdar det. Tim Delaney, den engelska reklammaestron, till exempel. ”I’m not a writer, I write copy, I write a kind of language that I understand is right for advertising”, menar han. I sin doktorsavhandling våren 2008 kallar Einar Korpus det språket för reklamiska. Som copywriter betalar ju dina uppdragsgivare för att du skriva med deras röst, ton och stil – inte med din egen. Eller?

Är en omedveten stil den bästa stilen?
David Abbott, hyllad engelsk copywriter, säger: ”I don’t have a conscious style. I suppose we all have a style, just in the way that we talk or shrug. I think I write like I am, whatever that means. It’s not a veru studied procedure. People tell me that they can recognise a piece of my copy, but it’s not a game I can play.” Inte heller reklamgiganten Neil French är medveten om att han har en stil. ”I think I probably write like I talk. I tend to put ums an ahs and dots and things like that in, because that’s how I speak. When you’re reading something, if you can hear the man’s voice, it’s far more appealing, if not more convincing."

David Abbott och Jim Aitchison.

Eller är en personlig stil den bästa stilen?
Indra Sinha, av många ansedd som den största bland världens reklamskribenter, menar att en slipad copywriter använder sin personlighet för att nå fram till sina läsare. "The difference between a great advertising writer and a good one is that the great one breaks through, his personality expresses itself. I’m not talking about just serious ads, it could be a frivolous thing. When someone’s personal experience shines through, in the words, in the way they’re used, it will always communicate in a more lively way."

Vad säger du: har du – medvetet eller fram tills nu omedvetet – en personlig stil när du skriver?



11 svar till “Whass ya style in tha copyhood, bro?”

  1. jonas skriver:

    precis som en skådespelare måste kunna anamma olika roller eller stilar så bör väl en copy eller ad göra det också. men oavsett om johnny depp tar en roll av någon annan än tim burton så kommer hans stil lysa igenom.

    frågan är dock om man vill att en copywriters egna stil ska lysa igenom. en dynamisk stil bör man väl ha, precis som en skådespelare bör vara dynamisk i sitt agerande.

    hur kan man inte ha en personlig stil, alla är uppväxta med olika språk och kultur som bakgrund och är formad efter den. alla har en stil, vissa är väl bättre på att dölja den bara, precis som att vissa döljer sin dialekt och kör på rikssvenskan.

  2. Anjo skriver:

    Jag har definitivt en egen stil, men den märks olika mycket beroende på vad jag skriver förstås. I bloggandet och det skönlitterära kämpandet är den tydlig – i en del jobb mindre tydlig (stil kan hämmas av benhårda amerikanska corporateluntor).

    Word up, för övrigt – det här var ett grymt intressant ämne att fundera över.

  3. Inte magnus jakobsson skriver:

    den här bloggen är fantastisk. jag älskar den.

  4. Niklas skriver:

    Personligen är jag nog inte medveten om min stil. Men förmodligen har jag en. Just medvetenheten känns mest central i detta sammanhang, att vara medveten om vad man gör och varför. Då kommer stilen på köpet.

    Synnerligen intressant ämne Mattias. Detta är något jag tampas med hela tiden, har jag en stil, har jag inte en stil, bör jag skaffa en stil, blir jag enkelspårig, skriver jag för enkelt/svårt för målgruppen, skiner JAG igenom för mycket eller är texten för generell etc etc…

  5. Patrik Spång skriver:

    Har funderat lite på det där. Och kommit fram till att jag jag har en stil – men bara när jag skriver rubriker.

    Det är en del av min hjärna som aktiveras när rubriken ska bli till. Jag går in samma flow oavsett om jag ska skriva en rubrik för Västtrafik, Hans Anderson eller vad det nu kan vara.

    Men sen kommer brödet. Då försöker jag se målgruppen som en person (med de kläder jag tror han/hon har på sig, faktiskt), sedan försöker jag berätta något spännande. Visp, så ändras mitt språk beroende på vem som sitter framför mig.

    Men rubriker…hos mig sitter de i en annan del av hjärnan.

  6. Fredric skriver:

    Jag har en liten skrynklig lapp i plånboken. På den står det:

    ”Du skriver mycket bra. Du har mer av en egen röst och närvaro i texten än vad de flesta copywriters har. Du skulle bli en bra skribent på vilket område som helst, eftersom du också har en medvetenhet bakom orden.”

    (av Jan Cederquist)

    Så vad väntar jag på? :)

  7. L80 skriver:

    Blir ofta ombedd att "L80fiera" mina kollegors texter. Tror definitivt att jag har en egen stil men att den förändras över åren, i takt med ålder och erfarenhet, både min och läsarens.

  8. Mats skriver:

    Hmm, mycket intressant frågeställning. Jag fick frågan en gång på en anställningsintervju, om jag hade ett eget tonfall alltså. Jag påstod helt fräckt att det hade jag inte eftersom det var kundens tonfall som var det relevanta.

    Sedan dess har jag ofta försökt hitta något tecken på ett eget tonfall i mina texter. Men jag vet inte om jag är kapabel att se sådant hos mig själv. Till skillnad från de flesta av mina kollegor så skriver jag mest inom de ramar som jobbet anger. Jag har ingen blogg och jag jobbar inte på nästa generationsroman.

    Så länge kunder och medarbetare är nöjda får det vara hur det vill med egna tonfall.

    Tack för en intressant blogg, det är mycket sällsynt.

  9. Eric Lindesvärd skriver:

    Att inte skriva engagerat och personligt kan också vara ett sätt att skydda sig. Du blir mer sårbar om det är mer av dig i arbetet. Det är precis som med kärlek. Du kan inte leva fullt ut om du inte gör dig sårbar. Däremot kan man lugnt hanka sig fram.

  10. Mats skriver:

    Mycket sant Eric. Men är man mindre engagerad när man försöker anamma någon annans tonfall? Det kanske är så, men jag är inte helt säker.

  11. Eric Lindesvärd skriver:

    Det kan man diskutera. Även den skickligaste imitatör kan ha en stark inneboende rädsla för att kliva fram och visa vem han eller hon är.

    Det är möjligt att man inte behöver gå så djupt. Det kan räcka med att copywritern verkligen på ett personligt plan kan relatera till ämnet, med egen röst eller någon annans, och därigenom påverka andra människor under ytan.

Kommentera