Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Hur vore det med ett Folkets Guldägg?

I dagens Resumé föreslår att jag Reklamförbundet till nästa år skapar ett Folkets Guldägg, och låter mottagarna i de berömda målgrupperna peka ut den mest hjärtvärmande, roligaste eller mest angelägna reklamen under året.

En del tycker redan att det är en befängd idé, andra tycker raka motsatsen. Vad tycker du? (Kommentera gärna på resume.se)

Läs krönikan
Hur vore det med ett Folkets Guldägg?

Läs också
Bugaj och Son: Varför släpper vi inte in alla de vi pratar med?



11 svar till “Hur vore det med ett Folkets Guldägg?”

  1. Fredric skriver:

    Visst får man tycka vad man vill. Men hur kan det vara ointressant att vet vad folk egentligen tycker? Vi som jobbar med reklam vet ju, eller tror oss veta, vad som fungerar och varför. Det är en sak. Men vad som händer i magen och hjärtat hos vanliga människor är det som betyder något och då är det också intressant att få det perspektivet. Folkets Guldägg är ett bra förslag således.

  2. CK skriver:

    Reklam har väl ändå som syfte att sälja till en konsument? Är det inte då konsumentens uppfattning som är viktigast? Jag förstår att branschen måste tänka på kvalité och utveckling på det "konstnärliga" planet, men det måste vara viktigt vad konsumenterna tycker också. Snacka om envägskommunikation. Att inte ha ett Folkets Guldägg är ungefär som om politikerna inte skulle lyssna på folket.

  3. Mats skriver:

    Ett relevant guldägg alltså. En mycket bra idé!

  4. Karolina skriver:

    Mycket bra idé, jag röstar för!

  5. Eric Lindesvärd skriver:

    Svår grej det där. Alltså, när reklam lyfts ur sitt sammanhang och bedöms som en isolerad företeelse.

    Reklamens sammanhang är näringslivet. (Om vi inte jobbar för idéburna organisationer.) Dvs, reklamen har ett mål utanför sig själv. Detta sammanhang är borttaget i Guldägget.

    Men i Guldägget finns ett annat sammanhang. Nämligen reklamhistorien, branschen, dess metoder och värderingsmodeller. Guldäggets nytta, som jag ser den, är att få fler i yrket att spänna bågen, våga hoppa och göra oväntade saker. Kanske också att locka fler talanger till yrket. Guldägget är ett experternas pris, och som sådant har priset ett existensberättigande, tycker jag.

    Sammanhanget för folket skulle, som du är inne på Mattias, bli kulturellt. Dvs, reklam bedöms som kulturyttring — en affisch på stan, eller en film på teve, eller en webbplats, bland många andra.

    (Det blir antagligen mycket svårt för lekmän att bedöma kampanjer de aldrig sett eller inte är i målgruppen för, men det får man ta med i beräkningarna.)

    Och ja, jag tycker det skulle vara helt ok att göra det, som ett slags inlägg i debatten. Så länge vi är medvetna om att reklamen bedöms på helt andra grunder och i ett annat sammanhang. Folket tyckte detta, experterna tyckte detta. Vad berodde likheter och skillnader på?

    Men jag tror inte det ska vara ett guldägg, faktiskt. Utan ett Folkägg. Bara för att markera skillnaden. Eller kanske en guldtub sponsrad av Kalles kaviar.

  6. Fredric skriver:

    Eric: Du är en klok man. Men jag tror aldrig att det är svårt för en lekman att bedöma något han eller hos ser. Men det är naturligtvis viktigt att ställa en följdfråga till ”Vilken tycker du bäst om?” och det är ”Varför?”

  7. Eric Lindesvärd skriver:

    Det har du rätt i. Jag har varit inne på det förut, det här med bedömningskriterier. Jag tycker det är rätt märkligt att inte vår bransch kan enas om vilka bedömningskriterier som gäller för reklam. Tror det skulle vara ännu roligare att tävla då, dessutom.

  8. Eric Lindesvärd skriver:

    Mattias, en reflektion.

    Ditt förslag är ett slags indikat på hur bra kontakt en guldäggsjury har med människor utanför branschen. Tyckte folket som juryn? Aha, den juryn verkar stå med ena foten bekvämt på gatan. Tyckte folket helt annorlunda jämfört med juryn? Hm, varför kan man då undra.

    Det blir på sätt och vis som en slags dom för juryn. Frågan är alltså: Juryn dömer Sveriges bästa reklam, men vem dömer domaren?

    (Denna frågeställning kan i sin tur bottna i att man inte riktigt litar på etablissemanget, vilket i viss mån kan vara sunt.)

    Men har inte alla juryer, och alla vi andra i branschen, sin yttersta domare i folket ändå? Vi jobbar på ofta smärtsamt kommersiella villkor. Vill inte folket ha oss, så klarar vi oss inte, utan blir förkastade. Köper folket inte våra argument, våra idéer och våra sätt att nå fram, då blir det liksom inget.

    Jag menar inte att det talar emot ett Folkägg. Jag bara menar att det finns en dom från folket i allt vi gör.

  9. Nej det är ingen bra idé. Konsumenten – folket – har ingen aning när man frågar dem. Däremot är de väldigt snabba på att ge förklaringar som de innerst inne vet inte stämmer.

    Det pågår en liknande diskussion på planning.se:

    http://www.planning.se/planning/2009/04/deltagarkultur-och-guld%C3%A4gget-20.html#comments

    och i följande inlägg på samma blogg:

    http://www.planning.se/planning/2009/03/kreativitetst%C3%A4vlingar-och-plannerns-framtid.html#comments

  10. Fredric skriver:

    Per Robert: Det borde vara upp till en jury eller liknande sammansättning av professionella att välja på vilket sätt man ska bedöma folkets röst. Varför är det ointressant att få folks input? Jag förstår vad du menar men jag tycker inte att man behöver vara så kategorisk. Överskatta inte reklamen och underskatta inte folk.

  11. Eric Lindesvärd skriver:

    Det finns många perspektiv på detta. Man kan t ex jämföra med ett utvecklat smaksinne.

    Det börjar nånstans med två ytterligheter. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. När det gäller mat börjar det oftast redan i skolan med gott eller äckligt.

    Den som intresserar sig för mat och smaker, och kombinationer av smaker, får ett utvecklat smaksinne. Man börjar känna nyanser mellan gott och äckligt, och kan sätta ord på (verbalisera) vad man känner och upplever. Det börjar med en förnimmelse, som formas till en insikt och sedan en känsla som så småningom blir en god vän. Sådan utveckling sker alltid på ett medvetet plan, och aldrig utan viss ansträngning.

    Jag som är trummis kan också referera till slagverk. När man är nybörjare finns två lägen. Hårt eller löst. (Och man tycker att man är bäst i världen.) De skickligaste trummisarna kan slå an med upp till sju-åtta olika hårdheter på skinnen. Det gör spelet intressantare, och mycket mer sofistikerat. Och så låter det bättre.

    Alla kan nog avgöra om reklam är bra eller dålig. (Vissa i vår bransch har tyvärr inte heller kommit längre än så i sitt kommunikativa smaksinne.) Vi som är intresserade av kommunikation har vinnlagt oss om att utveckla nyanser, och verbalisera skalan mellan bra och dåligt.

    Precis som den professionella kocken eller trummisen.

    Ska vi låta människor utanför branschen — de är naturligtvis lika intelligenta och kloka som alla vi andra — göra bedömningar, så kan vi ju hjälpa dem med att utveckla sitt reklamsinne en smula.

    Ungefär som vid en vinprovning.

    Annars blir nog resultatet rätt ointressant och svåranalyserat.

    Medhåll? Mothugg?

Kommentera