Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

När jag äter Filterfrukost med Ipren-mannen och Lotta Lundgren


Idag har det varit högtidsdag på min hallmatta. De infaller varannan månad. Då landar Filter med en duns. Jag plockar upp den, konstaterar att det är en lika ledig som solig torsdag, och tar magasinet med mig bort till kaffestället vid Vasaplatsen.

Filter är ”läsmagasinet för nyfikna” och handlar om de händelser, människor och fenomen som kommer att vara aktuella i Sverige under de kommande två månaderna. Den journalistiska nivån är skyhög, något som är skrämmande sällsynt i vårt überdigitala skriv-skriv-snabbt-samhälle. När tidningen startade för ett drygt år sedan (mars 2008) var belackarna många. Att lansera ett brett långläsningsmagasin på en överetablerad tidningsmarknad med huggsexa om annonsörer var som att be om ett misslyckande. Skribenten Olle Lidbom gissade att Filter skulle komma att tilltala en ”klick läsare som behöver ett intellektuellt alibi på soffbordet”. Viggo Cavling, chefredaktör för Resumé, hoppades att det nya magasinet skulle funka, men konstaterade i samma andetag att det skulle krävas en mirakel, eftersom ”långa texter om komplicerade ämnen är som ekologiska ägg. Alla gillar dem, inga köper dem.” Men miraklet hände; Filter har hittat hem till över 15 000 soffbord och blev 2008 utsedd till Årets Tidskrift. Av Resumé.

I sin ledare berättar magasinets chefredaktör Mattias Göransson vad han skulle ha sagt om han inte fått förhinder till seminariet om papperstidningens påstådda död under Stockholm Media Week. ”Sluta prata om Twitter. Sluta prata om Facebook. Sluta prata om ‘bloggosfären’, ‘användargenererat innehåll’ och ‘framtida betalningsmodeller’. […] Fundera istället på innehållet. Finns det något ni vill berätta? Något folk kan vara nyfikna på, som de blir klokare av eller bara roade av att läsa? […] I jämförelse med hur läsaren uppfattar innehållet, är tekniken för hur det levereras närmast irrelevant.” Jag sätter sojalatten i halsen; inte för att det hela är chockerande, inte alls egentligen, utan för att Mattias Göransson med sina ord lyckas sätta fingret på vad det egentligen handlar om. Att vad vi vill säga är viktigare än vilken väg vi väljer att säga det.

En stycke längre in i magasinet möter vi Lotta Lundgren – du vet, reklamskribenten som blev matskribent. Hon berättar om hur hon var ett namn i branschen, vann priser, fick äta på fina restauranger och jobbade osunt mycket under dagar, helger, nätter. ”En dag upptäckte jag en kille på andra sidan av mitt skrivbord. Han hade suttit där i flera månader utan att jag sett honom. Jag blev fruktansvärd förälskad. För första gången insåg jag hur roligt det är att vara med någon man tycker om.” (De där raderna får mig att rysa – jag skiter i om dikten överträffar verkligheten – och på riktigt inse hur fantastiskt häftigt och vackert det är att leva och bli kär). När Lotta var mammaledig med deras första barn började hon skriva en blogg om mat, och lät den heta Om jag var din hemmafru. När hon återvände till sitt jobb i reklambranschen hade mycket förändrats, och hon valde i somras (2008) att säga upp sig. ”Det var verkligen inget lätt beslut, men om man hittar någonting som får en att känna sig lycklig och levande måste man ge sig själv chansen att åtminstone prova om det funkar.” Den här kortintervjun är närmast obligatorisk läsning för var och en som jobbar med att skriva reklam. Dels för att smittas av inställningen, dels för att uppleva ett alldeles fantastiskt språk. Den som vill ha mer Lotta Lundgren bör slaviskt följa hennes kulinariska anrättningar på Om jag var din hemmafru.

Filter #8 ger oss dessutom berättelsen om Johann Neumann, en kortväxt man som levt ett fascinerande och spännande liv. För oss är han – genom Garbergs och Jespers Kouthoofds förtjänst – mest känd som Ipren-mannen. Berättelsen om honom – som också rymmer ett stycke svensk reklamhistoria – är alltför omfattande för att snuttifierat återge här. Istället rekommenderar jag dig en kaffe i solen, en ocean av tid och en Filter att läsa.

***

Tyvärr har Filter-redaktionen blandat ihop sommarens tvillingmånader; Cannes Lions 2009 pågår mellan den 21 och 27 juni, och ingenting annat.

***

Läs också
Resumé: Jag blir kär i kärleken och Lotta Lundgren



3 svar till “När jag äter Filterfrukost med Ipren-mannen och Lotta Lundgren”

  1. Fredric skriver:

    Vem bryr sig om vad Viggo Cavling säger? Filter är lill-lördag, fredagsmys och lördagsgodis på en och samma gång.

  2. Helena skriver:

    Själv fastnade på toaletten i typ en halvtimme igår bara för att jag inte kunde sluta läsa. Men benen somnade så jag förflyttade mig till balkongen istället.

  3. MJ skriver:

    Äntligen börjar fler tala om just det där. Vi vet. Sociala media finns. Låt oss börja använda dem på rätt sätt och fylla dem med bra saker. Låt oss gå vidare. Det är ju bara det som räknas. Mattias är grym. Och för övrigt en gammal ungdomskamrat till mig.

Kommentera