Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Visst har män och kvinnor olika böjelser


Till min bästa vän, stod det på grattiskortet. Jag log. Hon avbröt mig snart. "Asså, förlåt att det står med a. Jag skrev fel. Jag VET att du är kille, Mattias." Jag tittade oförstående på henne, sedan på orden igen. Okej. Och sedan den födelsedagen glömmer jag aldrig tumregeln att männen äger -e:et, medan kvinnorna fått -a:et. Det är skillnad på Den unge Werther och Sköna Helena. Eller på Starke Adolf och Den heliga Birgitta.

Det kallas adjektivböjning. Feminin och maskulin sådan. Svenska skrivregler säger att "när uttrycket syftar på en person av manligt kön får adjektivet i regel -e, och när uttrycket syftar på en person av kvinnligt kön får adjektivet alltid -a: den sextonårige pojken, den amerikanske presidenten Abraham Lincoln, den okände soldaten, den siste mannen på jorden // den sextonåriga flickan, den svenska författaren Selma Lagerlöf, den idealiska mamman den första kvinnan på Mars"

Ändå säger mig någonting att många bryr sig närmast ingenting om könsbunden adjektivböjning, använder det inkonsekvent  och snart struntar i det helt och hållet. Det vore synd, eftersom det ger ett flyt och ytterligare dimension i det svenska språket.

Det tycker jag. Vad tycker du?



10 svar till “Visst har män och kvinnor olika böjelser”

  1. GrodanBlogg skriver:

    Håller helt med, fram för mer adjektivböjning! Problem bara när man ska skriva bokklubbssäljbrev till person med okänt kön. Vad väljer man då?

  2. tioli skriver:

    För mig har a:et alltid känts som en neutral form. (Kanske för att jag är tjej?) Irriterar mig otroligt när folk använder e:et som en formellare form. Eller som självklar form när man inte vet kön på den det handlar om. E:et har en tydligare maskulinitet än a:et har femininitet, tycker jag. Tycker snarare det känns språkligt bökigt. Så jag driver envist min egen språkreform med konsekventa a:n.

  3. Hanna skriver:

    Jag tycker att det känns lite omodernt, ungefär som när min kille sa "hon är lärarinna" om en kvinnlig bekant. Jag vet, det är inte samma sak, men för mig samma känsla.

  4. åke. skriver:

    Jag håller med tioll, åtminstone mestadels. Det blir oftast mycket snyggare och mindre kantigt med a:n.

  5. Mattias skriver:

    GrodanBlogg: Jag skulle valt -e, fråga mig inte varför.

    åke: Jag tycker tvärtom att det blir ett bättre flyt med -e (-a blir ett sådant stopp). Kanske skulle börja använda det genomgående istället.

  6. Zepophan skriver:

    Tack. Och så har jag lärt mig något idag.

  7. Hanna skriver:

    Så här några timmar senare har jag blivit sjukt medveten om hur inkonsekvent jag är: min bästa killkompis, min snygge man, min vackra bror och min sötaste syster.

  8. Katarina skriver:

    I en tid när könstillhörighet var viktigt kanske det tillförde flyt och en dimension, men den dimensionen är så gott som alltid högst irrelevant. När är det intressant/viktigt att ange könstillhörighet?
    Jag kan bara komma på att det skulle underlätta när jag vill peka ut någon i en folkmängd, typ "det är hon till vänster" (då underlättar jag något för den jag talar till).
    Jag tycker att det är samma sak som Hannas exempel (lärare/lärarinna). NÄR är det intressant, varför skulle jag vilja veta om personen är en man eller kvinna?
    Jag skulle tippa på att ändelsen med :a är vanligast idag.

    Men det är intressant, och jag tror att :e är mer bundet till maskulinum än :a till femininum. "Den snygga killen" passerar lättare än "Den snygge tjejen".

    Fram för en mer könsneutralt språkanvändning!

  9. Tesa skriver:

    Fast jag hör sällan någon säga att "hon är skådespelare eller sångare". Inte heller blir en hon "städare" eller "vårdare".
    Då är det tydligen mer viktigt att poängtera att personen är en kvinna eller man än om det gäller många andra yrken.

    Själv använder jag nog oftast a:et för kvinnor och e:na för män.

    (I värmländskan där man hugger bort rumpan på orden går det att skilja på feminimum och maskulinum genom att sätta "e" eller "en" framför. 😉 )

  10. Julia skriver:

    På spanska (och de flesta latinska språk) går man ett snäpp längre och könsfördelar redan vid pronomen, så att t.o.m. alla objekt blir maskulina eller feminina. T.ex. "el auto = bilen", "la casa = huset", osv. El som maskulint och La som feminint.

Kommentera