Nä, jag jobbar inte gratis (och betalar inte för att jobba)
Det här inlägget kommer att handla väldigt lite om reklam, och väldigt mycket om att tjäna pengar. Men mest av allt om att sluta svika sig själv.
Det här är dealen
De senaste veckorna har jag från flera håll blivit tillfrågad att föreläsa. Ytterligare andra har gett mig erbjudanden om att skriva gästkrönikor. Och det är smickrande såklart, och jag tackar gärna ja. Men det har också fått mig att fundera över det där att ta betalt. Och då blir det genast lite svårare. För en och annan – långt ifrån alla – som frågar vill ha mig utan att betala ett korvöre. De hoppas komma undan med andra valutor. Med det-kan-vara-kul-för-dig-mynt och värdefulla-kontakter-och-bra-sammanhang-sedlar. Men jag köper sällan det.
En enkel princip
Jag menar såklart inte att framstå som varken abnormt pengakåt eller uppblåst. Nä, det handlar om en mycket enklare princip: att den som säljer sina tankar, sina ord, sin tid, sin passion och – ibland – sin själ ska få betalt. På riktigt. Egentligen är det varken konstigt eller svårt. Det bara är så. Ändå har jag tänkt mycket på hur svårt det kan vara. Och hur många tar för givet att det ska vara gratis att plocka in en föreläsare eller gästkrönikör. Går det så går det, liksom. Men det går inte längre. Inte med mig.
Betala för att jobba?
Tanken blir ännu klarare när Navid Modiri och jag äter lunch på Haiku. Vi sitter vid sushitåget som tuffar runt runt. ”Man måste lära sig att ta betalt”, säger Navid. ”Måste sluta att tro att det är någonting fult, det är det inte. Istället är det fantastiskt att kunna ta betalt. Det gör att man plötsligt har råd att göra vissa saker gratis. Men man har möjlighet att välja vad. Jag menar, det är få saker som man är beredd att göra helt gratis. Och om du gör det är det som att du betalar för att få göra det, eftersom du skulle du kunna använt den tiden till att tjäna pengar genom att göra någonting annat. Och SÅ givande är det få saker som är.” Och det har han ju fantastiskt rätt i. Jag äter sushi och tänker att det är skönt med smarta ord.
Kakjobb, plantjobb och bonusjobb
En stund senare sitter vi på en höstkall trottoar och dricker varm cappuccino. ”Jag ska visa hur jag ser på det”, säger Navid och trollar fram ett anteckningsblock. ”Här är en cirkel med tre lika stora delar. Den ena är 30 procent, nästa är också 30 procent. Den sista delen är 50 procent. Ah, jag vet, det blir 110 procent, men det är också ungefär så mycket som folk som du och jag jobbar. Minst.”
Den där cirkeln visar fördelningen av kakjobb, plantjobb och bonusjobb. Kakjobben är det som ger pengar direkt, plantjobben är de som kan ge pengar på sikt, och bonusjobben är de som inte ger några pengar alls (men som å andra sidan oftast är det roligaste och mest kreativa). Självklart gäller det att hitta en perfekt balans mellan de tre. Och om du frågar Navid handlar den balansen om att ”lyckas lägga så lite tid som möjligt på kakjobben, för att kunna ägna sig så mycket som möjligt åt plantjobben och bonusjobben.”
Redan fullt upp
Jag tittar på cirkeln och tänker på hur min fördelning ser ut. ”Och du för din del har ju ett kakjobb som tar 110 procent, gör plantjobb som tar kanske 50 procent och säkert en del bonusjobb också.” Poletten trillar ner. Jag har fullt upp. Då är det klart att jag inte kan unna mig att jobba gratis för vinstdrivande företag. Det säger ju sig självt. Det är inte välgörenhet jag sysslar med. Och det borde inte du – eller någon annan – heller göra.
Kort sagt: bara för att jag är ung är jag inte dum, och bara för att jag brinner för min jobby är jag inte osmart. Jag fattar att min tid, mina tankar och mina ord har ett värde. Få saker är enklare att förstå.
Hur ser du på saken?
***
Dagens låt
Tomas Andersson Wij – Vi är värda så mycket mer (Spotify)
***
Läs också
Not another planning blog: Det man kan ta betalt för ska man aldrig göra gratis.
Fokus: Gratisjobb, nej tack