Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Plötsligt händer det

Den här texten handlar varken om reklam eller om skrivande. Den handlar om någonting ännu viktigare.

tag

Det här hände häromdagen. Jag skulle ta mig från Göteborg till ett pittoreskt fiskesamhälle på kusten för att föreläsa om digitala utmaningar. Jag hoppade på tåget till min första anhalt: Stenungsund. Det fanns ett par tre lediga platser längs bak i tåget, i en sådan där inglasad kupé där livet är lite lugnare. Det passade mig. Planen för de närmaste två timmarna var att ”jobba undan lite”.

Intill fönstret i den där kupén satt en kille slash man, ungefär i min ålder skulle jag gissa. Han tittade upp på mig och sa hej. Det händer ju inte så ofta att någon säger hej till en främling på ett tåg, så jag sa hej tillbaka.

Jag slog mig ner. Och du vet hur det är; ibland har man bara inte lust (eller tid eller ork) att ta det där hej-et vidare i något slags samtal. Men ibland har man det. Det gick ett par sekunder. Jag frågade om han hade koll på vilken sms-kod jag skulle använda för att betala resan hela vägen ut till kusten. Det hade han inte. Eller snarare: han övertygade mig om att ombordpersonalen skulle kunna sälja ett färdbevis till mig. Och sa lade han till:
– Så du behöver inte vara orolig.
– Nä, sa jag, jag är inte orolig.

Det blev tyst en sekund.
– Är du rädd för döden, då?

Jag blev lite chockad över den plötsliga frågan, men maskerade chocken och svarade istället lugnt att jag nog inte tänker på döden särskilt ofta, att den liksom inte känns överhängande, men att tanken på att andra människor i mitt liv knappast är odödliga drabbade mig då och då.
– Jag fattar vad du menar, sa han. Jag hoppas till exempel att min mamma ska få hinna se mina barn. Men det är en stund kvar dit.
Jag nickade. Och det blev tyst en kort stund igen.

– Bor du där, dit du ska? undrade han.
– Nä, jag bor i Göteborg, sa jag och berättade att jag skulle dit för att föreläsa under eftermiddagen. Jag fick förklara vad jag jobbar med och lite vad det innebär. Och frågade var han bodde.
– Jag bor i Uddevalla, sa han.
– Men du jobbar i Göteborg?
– Nä… nä, det gör jag inte.
– Okej. Du pluggar där eller?
– Nä, asså nä.
– Okej…
– Jag har precis blivit frigiven ur fängelset, och nu är jag på väg hem för att träffa min familj. Jag har inte sett dem på över ett år.
– Skämtar du med mig?
– Nä.
– Så du har blivit utsläppt… alltså… id..
– Ja, idag.

Nu fick jag svårare att maskera chocken. Jag hasplade ur mig ett pärlband med idiotfrågor, men han verkade inte tycka att jag var bombad, utan svarade uppriktigt på fråga efter fråga.
– Jag har lärt mig vad ordet aldrig betyder, sa han. Jag har förlorat ett år av mitt liv, och jag har förstört mycket för de människor som jag har stulit ifrån. Jag har fått mitt straff, och nu tänker jag börja om på någonting nytt. Imorgon ska jag gå till Arbetsförmedlingen, och jag tänker ta körkort för att bli yrkeschaufför. En dag tänker jag flytta till Saudiarabien. Tror jag. Men Sverige är ändå världens bästa land. Det är så bra här. Jag kom hit när jag var sju år. Idag känner jag mig så lycklig.

Hans blick sökte sig ut genom fönstret. Utanför sken solen på höstfärgade träd, och perronger och öppna landskap seglade förbi. Det var som om jag – och kanske han också – plötsligt såg allt det där med lite andra ögon.

Vi pratade vidare om Sverige, om politik, om valet, om Sverigedemokraterna, om att allting är möjligt att förändra. Om stora drömmar och framtidsplaner.

Och vi närmade oss Stenungsund.
Jag fick fram ett anteckningsblock, slog upp ett vitt ark.
– Jag vill hålla kontakten med dig, skriv här, så håller vi kontakten. Om du vill såklart.
Han skrev ner sin mejladress – ”jag har ingen mobil, det fick man inte ha i fängelset”. Jag slog ihop blocket, vi tog i hand, och jag rafsade ihop mina grejer precis när tåget bromsade in.
– Du, sa han, du gör mig så j*vla glad.
– Du, sa jag, detsamma.

Jag behöver nog knappast förklara vilken makalös energikick det där mötet innebar. Sällan har jag träffat en människa som är så lycklig, klok och hoppfull. Han lyste upp hela min dag. Och fick mig än en gång att fatta att allting – allting! – handlar om människor. Och om att våga mötas.



68 svar till “Plötsligt händer det”

  1. Häftigt!
    Skön läsning en måndag morgon.

  2. Omer Rosenbaum skriver:

    Jag brukar läsa inte så långt blogg inlägg men det var så intressant att läsa!
    Och samma sak hände till mig igår i tunnelbana. Jag pratade med en tjej som berättade mig sitt livs historia vilket var samma historia att jag hade.
    Livet är så oväntat.

  3. Dan Engström skriver:

    En underbar historia som ger energi även till oss andra! Tack för att du delade med dig.

  4. Abbes pappa skriver:

    Shit Mattias! Det där var en fin berättelse. Den gav mig en liten tår i ögat så här på morgonkvisten. Att du var en bra människa visste jag redan, men nu blev det så tydligt. Heja dig! Och heja killen i kupén!

  5. Erika skriver:

    Hej!

    Vilken fin start på dagen du fick! Det är så härligt när sånt här händer som tyvärr är alltför sällan. Det fick mig minnas om ett fint möte för ett par årsen, måste leta fram mina anteckningar jag gjorde efteråt. Tyvärr bytte vi inget nummer, hoppas ni håller kontakten.
    /Erika

  6. Jonas Medin skriver:

    Det mänskliga mötet. Underskattat och med oändlig potential. Och här även väl skildrat.

  7. Stellan skriver:

    Ståpäls. Och det beror inte på att du nämner min hemort i texten.

  8. Renée skriver:

    *gilla*

  9. Leif Ershag skriver:

    Dom senaste dagarna har jag läst och sett några av dom bästa djupt medmänskliga inlägg jag läst på länge. Mymlan postade en amerikansk politiker som berättade om sin uppväxt. Scaber nestor postade sitt livs historia och nu det här… Jag är djupt rörd av internets medmänsklighet.

    Du är en bra människa.

  10. Maria skriver:

    Underbart! Mår lite bättre nu. Tack!

  11. PatJer skriver:

    Härligt – tack för att du delar med dig!

  12. Sanne Aronsson skriver:

    Åh.
    Det handlar om människor. Och om att våga mötas.
    WORD!

    Tack för en bra start på mig måndag!

  13. Andrea skriver:

    Otroligt välskrivet, man känner nästan att man var med er där i kupén. Tänkvärd historia, den kändes i hjärtat på mig. Tack!

  14. Markus skriver:

    tår i ögat… nästan… Fint!

  15. Anna skriver:

    Och du förmedlade det så väl att det lyste upp även min dag. Tack

  16. […] h&m, svarta skinnstövlar, grön kappa och rosa halsduk från Primark. Nu är det höst! Text: Plötsligt händer det. Alla borde läsa den här. Det är precis vad livet handlar om. Soundtrack: Idag lyssnar jag på […]

  17. Alqvist skriver:

    Fantastisk berättelse.

  18. Aleksandra skriver:

    Fick en fin känsla i magen :) Vackert.

  19. Mattias Östmar skriver:

    Tack för att du delar! Ungefär samtidigt satt jag på ett tåg mellan Karlstad och Stockholm och hade ett snubblade lika möte. En kille som varit nykter (droger och alkohol) i 1,5 år och pratade om missbruksbeteenden. hur han gjorde för att övervinna sin hjärna som försökte lura honom att ta en öl varje dag och om alla polare han haft som dött hos honom.

    Vi pratade om att dela – ”sharing” är lika mycket en grund för AA (anonyma alkoholister), som på Ängsbacka där jag jobbar nu och i sociala medier.

    Just det där med värdet av att våga dela av sitt liv var det starkaste jag tog med mig.

  20. Oskar skriver:

    Plötsligt händer det…
    …att man av en ren slump läser fantastiska berättelser som visar sig vara helt sanna.
    Det här var en sådan!

  21. Daniel Holm skriver:

    Vad oerhört. Och vackert.

  22. Cecilia skriver:

    Visst är det fantastiskt att bli påmind om att det är detta som är det viktigaste. Att våga mötas. Och att växa genom möten. Bästa inlägget hittills. Autentiskt. Mänskligt. Nära.

  23. Mattias Jansson skriver:

    Fint,
    tänk så många möten man kan gå miste om om man inte har modet att vara öppen.

  24. […] Mattias är inte bara en fin person, duktig bloggare och jävligt trevlig. Han är en människa som är nyfiken på andra. När jag läste hans inlägg imorse så tårades det i ögonen måste jag säga. Att stanna upp och lyssna på människor med andra perspektiv än våra egna är viktigt. Blir ni det minsta nyfikna på vad jag menar så läs detta. […]

  25. Manne skriver:

    Du? Det här var det bästa jag läst på länge. Riktigt länge.

    Tack.

  26. Sarah Britz skriver:

    Det är märkligt det där…att det är på tåg, i tunnelbanan, i bilar och bussar som de där öppna mötena sker. Som om det sker något med oss när vi färdas stillasittande. Vi delar farten framåt och vi kommer att kliva av….Håll kontakten med honom. Spännande.

  27. Petra skriver:

    Helt underbart, tusen tack för att du delar med dig av detta.

    :)

  28. Anna skriver:

    Mattias!
    Vilket starkt möte! Och väldigt fint skildrat.

  29. Anna Blomdahl skriver:

    Tack Mattias! Fin berättelse, och så vansinnigt fint skriven. Det bästa jag läst här någonsin, tror jag.

  30. Per skriver:

    Man blir bara så varm inuti liksom.

  31. Fredrik skriver:

    Jag maste halla med dig om att man maste vaga mota mer. Jag sitter har pa andra sidan atlanten i usa, dar man mycket oftare an hemma pratar med framlingar. I borjan tyckte jag det var obehagligt, for det ar inte direkt nagot som vi gor hemma i Sverige. Men efter 2 manader sa tycker jag det ar helt naturligt. Man pratar lite med personalen i matsalen. Nagon bredvid en i datorsalen ser en skriva pa nagot annat sprak och blir nyfiken. Jag har varit med om sa manga intressanta moten (inte lika intressant som ditt kanske), men man ar glad att folk ar lite mer oppna och intresserad utan att vara for patrangande.

  32. […] Shared Plötsligt händer det. […]

  33. Jeppe skriver:

    Virkelig dejlig historie.
    Tak.

  34. Sandra skriver:

    Underbart när man möter trevliga människor. Bonus är ju att ni fick en härlig dialog och inte bara monolog. :-)

    men, löste det sig med tågbiljetten? 😉

  35. Helen skriver:

    Vilken underbar berättelse!

  36. Nabil skriver:

    Det är sällan sånt här händer.

    Väldigt fint skrivet. Hoppas innerligt på att jag får uppleva någonting liknande inom en snar framtid.

  37. Viggo Andersen skriver:

    Mycket läsvärd post, Mattias.
    Tack.
    / Viggo

  38. […] bloggen Please copy me. Det finns inte mycket att skriva som slår det inlägg han har gett titeln Plötsligt händer det! […]

  39. Mats skriver:

    Gåshud!

  40. Anders skriver:

    Herrejävlar vilken fin berättelse. :)

  41. Anna Toss skriver:

    Jättefint, tack!

  42. Pelle skriver:

    Förmodar att de flesta i livet har dessa möten ibland med andra okända människor utan att de reflekterar över dom som just ett möte i livet utan mer som en händelse på denna livsväg antingen vi gillade den eller inte.Vad som gör mig intresserad av dessa som det verkar förvånade svar är att postningen utförts av en person som har tagit på sig rollen att berätta dessa historier rakt ut eftersom du nu är en föreläsare i en del av detta område.Något egentligen ganska vanligt med möten med okända blev på detta vis helt främmande och overkligt för somliga.Men så är det ju faktiskt inte …. :)

  43. Vilken solskenshistoria! Nu blev jag allt lite glad i själen känner jag.

  44. Sarah skriver:

    *Ryser* Det där var bland det bästa jag läst på länge. Det gör mig glad att folk som du finns. Om du fick en kick av ert möte…tänk då vad du gav tillbaka till honom. Blir alldeles varm i själen. <3

  45. Anna skriver:

    Nu vart jag tårögd. Så fint. :)

  46. Henrik skriver:

    Gåshud. Sånt man bara drömmer om att få uppleva.

  47. Björn Alberts skriver:

    Tack för fin berättelse. Den berör och får mig att tänka. Trevlig helg!

  48. dalmar skriver:

    Tack. Mattias
    för fin berättelse. Den berör och får mig att tänka. Trevlig

    Killen på tåget med Mattias

  49. […] Den här texten kanske inte platsar här. Men jag ber dig att läsa, även om du inte klickat på en enda länk hittills i den här texten. Plötsligt händer det. En stark text om ett möte mellan två personer. […]

  50. Maja skriver:

    Föst vill jag bara säga: jag gillar din skrivstil och du har givit mig ett nytt perspektiv på reklam. Tack för det!

    Det andra jag vill säga är att det är få blogginlägg jag läst som är i klass med detta.
    Alla borde få vara med om minst en sådan här konversation. Jag gillar även fortsättningen och jag gillar att det kommer en till fortsättning. Din blogg är väldigt läsvärd!

  51. […] Ps. För övrigt är det här den bästa predikan på länge. […]

  52. Craxyknas skriver:

    Wow. Det där händer då sannerligen inte varje dag. Vad vackert du målar upp det, och vad vackert det låter. Wow är ordet!

  53. Desiré skriver:

    Nu gråter jag en skvätt. Fan.

  54. […] om Adwords-döden ändå har viss bäring. Tack alla bloggares vän för grymma länkar, btw. En fin text om livet fick sin uppföljning i veckan. Mattias, håll oss uppdaterade och det kommer att belönas med […]

  55. Jim skriver:

    Fantastisk historia.

  56. […] Häromdagen var det ett blogginlägg om ett möte mellan två människor. […]

  57. andreas skriver:

    Jag är lite sen men ändå. Jädrans fint, jag blir glad och rörd.

  58. Abdikani Mohamed skriver:

    väldigt intressant möte och berättelse och tack att du delar med dig

  59. Kristina skriver:

    Hittade din blogg idag, glad över det! Fin text, blev rörd!
    Gott Nytt År

  60. Alexander skriver:

    Det är inte ofta man stöter på någon som är så klok. låter som han har en lång resa framför sig.
    väldigt bra skrivet och skildrat.

  61. Monika skriver:

    Sitter på en buss med massor av folk. När en tår sakta trillar ner på kinden. Många tankar går i huvudet efter att ha läst detta.

  62. Åsa skriver:

    Trängde mig ned bredvid en gammal dam på ett fullsatt pendeltåg igår morse. Med en blick och ett leende bad jag ordlöst om ursäkt att jag besvärade. Vi pratade inte under resan men när jag steg av två stationer senare, lade hon handen på min arm, log och sa ”Ha en riktigt bra dag!” Jag blev så varm och glad inombords och önskade henne en fin dag också.

  63. Johan skriver:

    Åh så härligt!
    Jag har själv varit med om några sådana där händelser i livet, på lite olika platser och olika situationer men när dem där situationerna infinner sig, får man sådan otroligt stor nyfikenhet på vad livet är och vad livet verkligen är och man kan så snabbt, på bråkdelen av en sekund i händelsen när det är över, då man säger hej då, kliver av tåget, går skilda vägar eller var det nu må vara, konstatera att vi är inte mer än människor och att vi faktiskt måste tillåta oss själva att vara just det. Bara människa!

  64. […] en blogg jag aldrig läst innan. En text om ett möte, på ett tåg. Och jag säger som Emelie, mer sånt här åt svenska folket. Hans blick sökte sig ut genom fönstret. Utanför sken solen på höstfärgade träd, och […]

Kommentera