Plötsligt händer det

Den här texten handlar varken om reklam eller om skrivande. Den handlar om någonting ännu viktigare.

Det här hände häromdagen. Jag skulle ta mig från Göteborg till ett pittoreskt fiskesamhälle på kusten för att föreläsa om digitala utmaningar. Jag hoppade på tåget till min första anhalt: Stenungsund. Det fanns ett par tre lediga platser längs bak i tåget, i en sådan där inglasad kupé där livet är lite lugnare. Det passade mig. Planen för de närmaste två timmarna var att ”jobba undan lite”.

Intill fönstret i den där kupén satt en kille slash man, ungefär i min ålder skulle jag gissa. Han tittade upp på mig och sa hej. Det händer ju inte så ofta att någon säger hej till en främling på ett tåg, så jag sa hej tillbaka.

Jag slog mig ner. Och du vet hur det är; ibland har man bara inte lust (eller tid eller ork) att ta det där hej-et vidare i något slags samtal. Men ibland har man det. Det gick ett par sekunder. Jag frågade om han hade koll på vilken sms-kod jag skulle använda för att betala resan hela vägen ut till kusten. Det hade han inte. Eller snarare: han övertygade mig om att ombordpersonalen skulle kunna sälja ett färdbevis till mig. Och sa lade han till:
– Så du behöver inte vara orolig.
– Nä, sa jag, jag är inte orolig.

Det blev tyst en sekund.
– Är du rädd för döden, då?

Jag blev lite chockad över den plötsliga frågan, men maskerade chocken och svarade istället lugnt att jag nog inte tänker på döden särskilt ofta, att den liksom inte känns överhängande, men att tanken på att andra människor i mitt liv knappast är odödliga drabbade mig då och då.
– Jag fattar vad du menar, sa han. Jag hoppas till exempel att min mamma ska få hinna se mina barn. Men det är en stund kvar dit.
Jag nickade. Och det blev tyst en kort stund igen.

– Bor du där, dit du ska? undrade han.
– Nä, jag bor i Göteborg, sa jag och berättade att jag skulle dit för att föreläsa under eftermiddagen. Jag fick förklara vad jag jobbar med och lite vad det innebär. Och frågade var han bodde.
– Jag bor i Uddevalla, sa han.
– Men du jobbar i Göteborg?
– Nä… nä, det gör jag inte.
– Okej. Du pluggar där eller?
– Nä, asså nä.
– Okej…
– Jag har precis blivit frigiven ur fängelset, och nu är jag på väg hem för att träffa min familj. Jag har inte sett dem på över ett år.
– Skämtar du med mig?
– Nä.
– Så du har blivit utsläppt… alltså… id..
– Ja, idag.

Nu fick jag svårare att maskera chocken. Jag hasplade ur mig ett pärlband med idiotfrågor, men han verkade inte tycka att jag var bombad, utan svarade uppriktigt på fråga efter fråga.
– Jag har lärt mig vad ordet aldrig betyder, sa han. Jag har förlorat ett år av mitt liv, och jag har förstört mycket för de människor som jag har stulit ifrån. Jag har fått mitt straff, och nu tänker jag börja om på någonting nytt. Imorgon ska jag gå till Arbetsförmedlingen, och jag tänker ta körkort för att bli yrkeschaufför. En dag tänker jag flytta till Saudiarabien. Tror jag. Men Sverige är ändå världens bästa land. Det är så bra här. Jag kom hit när jag var sju år. Idag känner jag mig så lycklig.

Hans blick sökte sig ut genom fönstret. Utanför sken solen på höstfärgade träd, och perronger och öppna landskap seglade förbi. Det var som om jag – och kanske han också – plötsligt såg allt det där med lite andra ögon.

Vi pratade vidare om Sverige, om politik, om valet, om Sverigedemokraterna, om att allting är möjligt att förändra. Om stora drömmar och framtidsplaner.

Och vi närmade oss Stenungsund.
Jag fick fram ett anteckningsblock, slog upp ett vitt ark.
– Jag vill hålla kontakten med dig, skriv här, så håller vi kontakten. Om du vill såklart.
Han skrev ner sin mejladress – ”jag har ingen mobil, det fick man inte ha i fängelset”. Jag slog ihop blocket, vi tog i hand, och jag rafsade ihop mina grejer precis när tåget bromsade in.
– Du, sa han, du gör mig så j*vla glad.
– Du, sa jag, detsamma.

Jag behöver nog knappast förklara vilken makalös energikick det där mötet innebar. Sällan har jag träffat en människa som är så lycklig, klok och hoppfull. Han lyste upp hela min dag. Och fick mig än en gång att fatta att allting – allting! – handlar om människor. Och om att våga mötas.