Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Reklam är allt vi vill att den ska vara

Jag är fascinerad av reklam. Ibland önskar jag att jag inte vore det, men jag är det. Och jag är stolt att tillhöra en bransch med intressanta människor som med hjärta och hjärna är angelägna om att skapa bra reklam.

Tänk, tänker jag ibland, att reklam kan vara så mycket. Förr om åren handlade det mest om en annons, ett utskick eller 30 sekunder på teve. Idag är det andra bullar. Reklam är allt vi vill att den ska ska vara. Nu kan reklam vara att för en dag ta bort sin mest populära burgare från menyn, att få folk att jaga varandra, att hålla sig vakna, att ligga runt.

kalle_pa_stureplanEller att visa Kalle Anka på storbildskärmen vid Stureplan på julafton. Det gör Stockholms Stadsmission i sin senaste kampanj, där målet är att bryta en gammal tradition: att tusentals människor tvingas firar jul i hemlöshet. Medlet är att sms:a HEM till 72 900 för att skänka 50 kronor. Reklambyrån bakom kampanjen är Garbergs. Jag skänker en slant och tackar för att ni förverkligar en idé som tar tag i hjärtat. Och visar att reklam är vad vi gör den till.

Ett svar till “Reklam är allt vi vill att den ska vara”

  1. Rolf Nilsson skriver:

    ”De hemlösa far minst lika illa idag som de gjorde på 60-talet!”

    Utifrån mina egna och många andras erfarenheter som hemlös har jag skrivit denna text om det i grunden verkningslösa Karl-Bertil Jonsson syndrom ”godheten” och ”välviljan” vilar samvetet emot.

    ”Det var en gång en jul för länge sedan, då man kunde se fattiga människor gå omkring på våra gator…..” Så börjar sagan om den finnige Karl-Bertil Jonssons julafton, som skrevs för drygt 40 år sedan av Tage Danielsson.

    Historien utspelar sig runt efterkrigstiden men är minst lika aktuell idag, i alla fall när det gäller tiggare och hemlösa. Skillnaden är, i stort sett, att vi idag ställer diagnoser och skriver ut läkemedel till höger och vänster.

    Jag har dock svårt att tro diagnoser på enskilda skulle ha någon som helst effekt på dagens samhällsproblem: att vi inte tar hand om våra medmänniskor utifrån vad vi själva kräver för att ha ett någorlunda fungerande liv. Jag tänker då framför allt på våra hemlösa och de problem vi skapar genom frånvaron av en bostadspolitik som omfattar alla.

    De som idag inte anses vara värda ett eget hem blir mer eller mindre tvingade att gå med sina problem till socialtjänsten och/eller den ”frivilliga” fattigvården.
    Hur samhället kan lägga över ansvaret på dessa redan hårt belastade institutioner är en gåta, då de inte har några hem att erbjuda.
    Men trots denna olösliga ekvation förvånas människor av att antalet hemlösa ökar år efter.
    Det finns dock de som påstår att det händer saker i hemlöshetsfrågan, vilket är sant ur ett perspektiv: lukrativa välgörenhetsföretag har utvecklats, där de högre tjänsterna avlönas med 40-50 000 kronor i månaden.

    Frivilligheten kostar idag. Vem skulle inte gå frivilligt till jobbet för den lönen? Stora välgörenhetsorganisationer spekulerar också i fastigheter och deras second hand-butiker visar på miljonvinster. Allt detta sker samtidigt som de hemlösa, i vars namn organisationerna tigger, är lika fattiga som de alltid har varit.
    Jag tror inte de människor som söker sig till frivilligorganisationerna eller de som arbetar inom socialtjänsten och politiken kan ha frågat sig: är syftet med mitt engagemang verkligen rent?

    Gör jag verkligen detta för att hjälpa dem som behöver utifrån deras behov? För mig är det helt absurt att det i Sverige finns cirka 900 organisationer och ungefär 30 000 avlönade människor (enligt Ulla Beijer, Stockholms stads FoU-enhet) som ”hjälper” våra cirka 18 000 hemlösa.

    För trots alla dessa ”hjälpare” ökar antalet hemlösa. De hjälper, likt sagans Karl-Bertil, människor att uthärda en stund till i hemlöshet. Och i det helvete som hemlöshet är blir de självklart väldigt tacksamma över det lilla. Då kan det räcka med en liten bulle, precis som sagans trashankar blir de glada över en välmenande julklapp från Karl-Bertil Jonssons säck.

    Till alla de organisationer som bygger på en kristen värdegrund och slår sig för bröstet av godhet, samtidigt som kassakistorna växer, skulle man kunna säga: ”Du kan inte tjäna två gudar samtidigt”. Står det inte så i bibeln? (Om ni har sett Att angöra en brygga, en annan av Tage Danielssons skapelser, där en gubbe står med ena foten på en båt och den andra på en brygga medan båten glider ut och avståndet till bryggan blir större, så kan ni själva dra parallellen).

    Denna schizofrena hållning gäller de flesta verksamheter som jobbar för hemlösa, såväl välgörenhetsorganisationer som socialtjänst och politik. De drar till sig människor som kanske tycker att hemlöshet är oacceptabelt, men som efter ett tag hamnar i ett märkligt förhållande mellan de utsattas behov och den stora ofta hierarkiskt uppbyggda organisationens intresse av att överleva.

    Och för att den ska göra det behövs ett lidande som hela tiden går att söka nya bidrag för att bekämpa. Och så går det runt. Både frivilligorganisationer och socialtjänst (enheten för hemlösa) lever på den hemlöshet de vill motarbeta och kan, misstänker jag, ha ett egenintresse av att den finns kvar.

    Det finns en gammal folksägen som berättar om en spelman som kom till en loge i vårt svenska fina idylliska land. Han hade en lång fin kappa som gick ända ner till marken och han spelade så vackert på människors känslor och på deras allra känsligaste strängar. Folk kom och dansade och dansade så att de helt tappade tiden. De fortsatte i flera dagar, de kunde inte sluta. Men till slut började folk falla ifrån. Och när de föll uppifrån logen ner på marken kunde de se hur klövar stack fram under spelmannens långa kappa.

    Av detta går att göra en parafras på den gamla sentensen: ” Det är inte de onda människornas handlingar vi bör se upp med, utan de goda människornas förmåga att slå mynt av ondskan”

    Alltså precis som i Tage Danielssons saga. Där tar den välbärgade Karl-Bertil hem spelet och blir hjälte på slutet. Medan de hemlösa, som han var ute för att hjälpa, är lika mycket utan bostad som de var redan från början.

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    0736-885656

Kommentera