Daniel Vaccino: “Tjena, tjena”

Please copy me är en plats för stora språkliga frågor, för viktiga bagateller och för petitesser med tyngd. Därför blev jag glad när min vän Daniel Vaccino skickade mig den här texten. Läs den.

Häromdagen stod jag i en hiss i ett hus, på väg upp till en vän, när en äldre dam kom ut ur en dörr och sa ”Hej hej!”. Jag svarade artigt med ett ”Hej hej!” tillbaks, sedan gick hon iväg. ”Hej hej” är ett skolboksexempel för hur man hälsar på någon man inte känner, när man känner att man måste.

Men vad är egentligen grejen med att dubblera ord? Vad vill vi få sagt när vi säger det en gång till? Jag tror att svaret är: så lite som möjligt. Genom att använda ett ord två gånger halverar vi den betydelse och kraft som finns i ordet till att börja med, för att på så vis hamna på en lagom nivå rent språkligt och socialt. ”Hej hej” passar bättre än ”hej” om det är en okänd äldre dam utanför en hiss. ”Kram kram” betyder något helt annat än ”kram”, för att inte tala om skillnaden mellan ”Puss puss” och ”puss”. Om du får ett ”Puss” i ett sms är chansen relativt stor att den personen också vill ge dig en puss i verkligheten, nästa gång han eller hon springer på dig på stan. Men ett ”Puss puss”? Nja, det leder som bäst till en kram. Ett ”oj” uttrycker mer förvåning än ”Oj oj”. ”Aj” gör mer ont än ”aj aj”. ”Bra bra” känns inte särskilt bra.

Och medan ”Tack” betyder just ”tack”, fungerar dubbelsägningen ”tack tack” mer som en pliktskyldig avslutning på ett samtal med SJ, där de skyller allt på snön, och du i själva verket inte har något att tacka för alls. Då kan de gott ha ett ”Tack tack”, de jävlarna. Det finns otal exempel på hur dubbelt upp blir hälften så mycket i vårt dagliga språkbruk. Det är kanske inte en regel eller ett facit. Men i alla fall en hint, om vad vi menar med det vi säger. Så håll räkning på orden framöver.

Ciao ciao!
Daniel Vaccino
Copywriter, DDB Stockholm