Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Det här med att skriva du

Du då
Det händer att jag får mejl från en man som är redaktör för en tidning om marknadsföring. Jag svarar aldrig. Det har till och med hänt att jag har kastat de där mejlen hårt i papperskorgen. Varför? Det ska jag berätta.

Anledningen är att han tilltalar mig med ni. Han skriver ”jag mejlar er för att få…”. Han undrar ”har ni möjlighet”. Och det är inte det att jag inte kan tänka mig att ge en hjälpande hand. Men jag blir så konfys (jo, det finns ett sådant svenskt ord). Vilka pratar han med? Det sista jag känner mig är tilltalad. Därför svarar jag aldrig på de där mejlen.

Det är ett så onödigt misstag. Kanske borde jag skriva tillbaka och förklara varför jag inte svarar på hans mejl. Borde jag?

Eller är det han som borde – känna till du-reformen? Den som i början av 1970-talet fick oss att överge ni:andet, och börja kalla varandra för du. Äsch, jag fattar såklart att han skickar det här mejlet till många samtidigt. Men det hade ändå varit så enkelt att åtminstone få mig att tro att det var skrivet bara till mig. Det hade räckt med du.

Ett annat exempel hämtar jag från Facebook idag. Det är Göteborgs-Posten som påkallar uppmärksamheten för att berätta om sin app. De undrar:

Du

Hmm… ni? Har ni… till er app? För mig låter det så högtravande. Att fråga ”Har du hunnit ladda ner GP Bild till din Ipad?” vore mer naturligt. Men Markus Pettersson, som ansvarar för sociala medier på tidningen, håller inte med. ”Om det handlat om en mobil, absolut. Men iPad delas ofta inom familjen.” Jag köper inte det argumentet. Och det är okej att vi tycker olika.

Vad tycker du?

Uppdaterat 29/8: Det är en ynnest att ha engagerade (och kloka) läsare. Det här inlägget satte igång mångas tankar, och diskussionen har fortsatt på Facebook och Twitter. Men det började här, med att Magnus Engström kommenterade:

…har det inte skett en glidning i framförallt bloggosfären där man så att säga tänker sig att man pratar till alla sina läsare/followers etc? Och där har det väl nästan blivit kutym att skriva ni? Jag tänker på vardagsbloggar med inlägg av typen ”Vad tycker ni om min nya läderjacka med fransar? Ska jag behålla den?” (t ex). Då skaver det inte lika mycket. Tycker jag.

Det fick mig att fundera. Skriver bloggare i själva verket till en publik, snarare än till en tänkt person? Och hur gör jag – egentligen? Jag började leta exempel – och hittade det här:

Chic

Det är mångsysslaren Charlotta Flinkenberg som har klippt sig, och nu ber sina läsare om en dom. Rubriken ”Well, vad tycker ni?” fortsätter i texten med ”Hur lyder er dom?”, ”Klicka på gilla-knappen om ni gillar min nya frisyr…” och dubbeltydiga ”I will let you know” som slutknorr. I andra inlägg på bloggen växlar Flinkenberg mellan att ibland skriva du, och ibland skriva ni till sina läsare. Intressant. Kanske är det ”fel” med ni. Eller kanske borde jag inte vara så säker på min sak.

I Facebook-gruppen Jag läser Please copy me fortsätter diskussionen. Några påpekar att det i radio- och tv-sammanhang är ovanligt att kalla lyssnarna/tittarna för ni. Andra menar att ni är helt okej i Flinkenberg-fallet, eftersom hon frågar hela sin läsekrets om en åsikt. Eller som Anna Agerhall uttrycker det:

Konstigt att ett ålderdomligt tilltal kan kännas rätt i en ny (relativt) mediekanal. Men på något sätt störs jag inte av ni-andet i det här fallet, fast det känns som att jag borde.

Diskussionen fortsätter. Vad tycker du? Eller, om du så önskar: vad tycker ni?



16 svar till “Det här med att skriva du”

  1. Magnus Engström skriver:

    Håller med dig i princip. MEN har det inte skett en glidning i framförallt bloggosfären där man så att säga tänker sig att man pratar till alla sina läsare/followers etc? Och där har det väl nästan blivit kutym att skriva ni? Jag tänker på vardagsbloggar med inlägg av typen ”Vad tycker ni om min nya läderjacka med fransar? Ska jag behålla den?” (t ex). Då skaver det inte lika mycket. Tycker jag. Även om jag gillar att du statuerar exempel ovan.

  2. Christian Lundgren skriver:

    Jag har inte svarat på några SMS eller mail från min bästa vän sedan 2007 eftersom han särskriver.

  3. Linn skriver:

    Jag håller mig det gällande personliga mail, där det är riktat till en person. Men inte gällande exemplet med GP, eftersom dom jo faktiskt riktar sig till många personer. Jag läser det inte alls som att dom ”ni:ar” några läsare, utan att dom talar till alla på en gång. Jag läser konsekvent ni som något som är riktat till många människor, och ytterst sällan till en person. Jag skriver också ni själv, när jag till exempel skriver på min blogg.

  4. Linn skriver:

    Oj – det ska visst stå ”Jag håller med dig när det gäller personliga mail” i första meningen. Bäst att rätta sig själv, när man skriver till en riktig språknörd :)

  5. Johan Forngren skriver:

    Är det uppenbart att man pratar till en grupp människor t ex blogg, sociala medier eller massmail (även om det bara är en som läser) så tycker jag att ni funkar bra. För jag kan väl aldrig tänka mig att någon skriver ett blogginlägg riktat enbart till mig?

  6. Jag har svårt med folk som säger ”ni” till mig rakt i ansiktet… Någon gång har jag vänt mig om och frågat vem mer de talar med… Jobbigast är ettriga försäljare som ringer… Jag känner mig faktiskt förnärmad och förolämpad när någon börjar kalla mig för ”ni”. :-( För mig är ”er” och ”ni” tilltal man använder mot tjänstehjon och folk man ser ner på… Jag har jobbat hederligt ett helt arbetsliv just för att slippa tigga för allmosor… Jag accepterar inte att bli verbalt nedtryckt av en snutig försäljare… Min farmor tjänte piga i början av förra seklet, och jag vill aldrig ha det samhället tillbaks.

  7. Martha skriver:

    Jag tycker inte det är ett papperskorgsärende

  8. Maria skriver:

    Tror det är fler faktorer inblandade. När det gäller att adressera sin bloggläsare handlar det säkert om att man ser det just så: man talar till många samtidigt. I andra fall tror jag att en del har fått för sig att det är lite finare att säga ni (vilket det ju iofs var). Jag är själv så gammal att jag minns du-reformen och blir därför närmast förnärmad när unga butiksanställda kallar mig ni. Men det har blivit allt vanligare.

  9. Daniela Ferm skriver:

    Men det är ju skillnad på ”ni” och ”Ni” så det där med bloggosfären och massmail tycker jag är en helt annan diskussion som inte har med du-reformen att göra.

    Generellt så är väl regeln ”Ni” med stort N = ”du” dvs singular medan ”ni” med litet n är just ni i plural?

    Skriver man ni med litet n och riktar sig till en person – tex i ett mail – är det bara ett språkligt fel. Och fel kan ju alla göra även om man borde vara mer noggrann än så om man skriver professionellt.

    (Har bara läst detta inlägg och ej tagit del av Facebookdebatten.)

  10. Kalle E skriver:

    Jag tycker det verkar vara en röra mellan ”ni” som i högtidligt tilltal av ”du” och ”ni” som i flera.

    Mina åsikter: Jag tycker att ”ni” som i ”flera” är naturligt när det sker i sammanhang kring social media. Om jag skriver ”ni” i ett twitterinlägg eller på facebook eller på min blogg, då menar jag naturligtvis alla mina läsare.

    Jag tror att det skapar en känsla av att det är fler som tittar/läser. Det är som när radioprataren på kvällen pratar med ”er därute” – då skapar den en känsla av att jag som sitter där framför radion inte är ensam, utan en del av ett gäng som faktiskt gör samma sak.

    Jag tycker det fungerar i sociala medier, dock inte när jag läser en dagstidning. Då skulle jag använda ”du” i reklamen, inte ”ni”. Jag läser inte tidningen tillsammans med någon.

    Det var det första (”ni” som flera).

    Det andra – ”ni” som en finare form av ”du”:

    Jag tror att det är viktigt för oss som är lite äldre att komma ihåg en sak: Vi som var med i du-reformen har en avig känsla emot ordet ”ni” (som =”du”)

    Men ungdomarna har inte den känslan. De som jag pratat med kan säga saker som ”Jag försöker ju bara vara hövlig” när de använder ”ni” istället för ”du”.

    De förstår oftast inte att de som är gamla nog att ”nia” är också gamla nog att tycka att det är fult att ”nia”.

    Så man får ha lite överseende med ”niandet” och se det som att ungdomen faktiskt försöker vara snäll och trevlig.

    Ja, det var långa tankar… =)

  11. Det är lätt att blanda ihop två saker här. Dels hur den enskilde personen vill bli tilltalad (du eller ni). Dels hur kommunikationen bör utformas för att fungera (rikta sig till en person eller en grupp).

    I det första fallet gäller det att veta vem man pratar med och vad som är norm. I det andra fallet gäller det att förstå grunderna för mänsklig kommunikation.

    Jag häpnar ofta över att så få känner till den kanske viktigaste principen:

    Kommunikation uppstår alltid mellan två enskilda människor. En som sänder, och en som tar emot. Två subjekt.

    När du tar emot budskap gör du alltid det som enskild person. Aldrig som en grupp. Även om budskapet handlar om kulturell gemenskap processar du det alltid som en person.

  12. Fredrik skriver:

    ”När du tar emot budskapet gör du alltid det som enskild person.” Word up, Per Robert! Undantaget som bekräftar regeln skulle väl vara någon som till följd av en identitetsstörning har utvecklat multipla personligheter.

  13. Kalle E skriver:

    Jag vill inte vara en motsägare, men detta är inte en sanning:

    ”Jag häpnar ofta över att så få känner till den kanske viktigaste principen:
    Kommunikation uppstår alltid mellan två enskilda människor. En som sänder, och en som tar emot. Två subjekt.”

    En snabb genomlysning ger:
    Blondinbella, Kenza och Kissie – Sveriges mest lästa bloggare – använder alla ”ni” (som i ”flera”) i tilltalet.

    Jag tittare vidare:

    Även Mymlan the Real, en av de största inom sitt gebit, använder ni-tilltalet. Så även Alex Schulman, före-detta-Sveriges-största-bloggare.

    Kanske är det ”den nya tiden”, kanske är det generationsfråga. Kanske är det en tjejgrej? Men uppenbarligen gillar läsare tilltalet som framkallar känslan av en grupp.

  14. Ja, men det är ju det som är så bra. Att alla – även de mest framgångsrika – kan bli bättre.

    Det fina med de sociala medierna är att skrivandet har ökat. Men man kan nog inte säga detsamma om texternas kvalitet. Tvärtom.

    Framgångarna i bloggvärlden beror nog mer på innehållet i deras texter än framförandet, om du frågar mig.

  15. Sanna skriver:

    Jag håller helt med Kalle E. Jag ser det som lika självklart att om en lärare kan ställa en fråga rakt ut i ett klassrum (”vad tycker ni?”), lika mycket pratar en bloggare direkt med ”sin” grupp. Man identifierar sig nog mer som en del av en grupp när man läser bloggar/gruppmeddelande, än om man får ett mail som enbart skickats till ens egna adress. Det är ju ganska naturligt, tycker jag iaf. Däremot kan man ju absolut använda Du för att särskilja individerna i en grupp; ”Hej alla bloggläsare. Nu har jag klippt mig. Vad tycker just DU om min nya frisyr?”

  16. ingrita skriver:

    jag kan väl tycka det är ok att tilltalet ni i sociala media är ok, eftersom det förutsätts att många läser och interagerar. ett skrivet brev borde ju funka bättre som du, men samtidigt förstår man ju att det är ett utskick och riktat till en grupp, till flera personer.

    däremot får jag nervösa ryckningar av när man skriver Du, Ni osv i text! Det är konservativt och bakåtsträvande att tilltala mottagaren som en höghet, som en Gud. Ett distansierande som kanske inte är riktigt syftet i ett säljbrev etc.

    Såklart blir jag ju också lite lätt irriterad när ungdomar niar mig, jag är ju uppvuxen i du-reformen och niar ju inte de som är äldre i mina ögon. men jag förstår att det är av hövlighet och sväljer förtreten och svarar tillbaka i ett vi, och ett smil…

Kommentera