Det här med att skriva du
Det händer att jag får mejl från en man som är redaktör för en tidning om marknadsföring. Jag svarar aldrig. Det har till och med hänt att jag har kastat de där mejlen hårt i papperskorgen. Varför? Det ska jag berätta.
Anledningen är att han tilltalar mig med ni. Han skriver “jag mejlar er för att få…”. Han undrar “har ni möjlighet”. Och det är inte det att jag inte kan tänka mig att ge en hjälpande hand. Men jag blir så konfys (jo, det finns ett sådant svenskt ord). Vilka pratar han med? Det sista jag känner mig är tilltalad. Därför svarar jag aldrig på de där mejlen.
Det är ett så onödigt misstag. Kanske borde jag skriva tillbaka och förklara varför jag inte svarar på hans mejl. Borde jag?
Eller är det han som borde – känna till du-reformen? Den som i början av 1970-talet fick oss att överge ni:andet, och börja kalla varandra för du. Äsch, jag fattar såklart att han skickar det här mejlet till många samtidigt. Men det hade ändå varit så enkelt att åtminstone få mig att tro att det var skrivet bara till mig. Det hade räckt med du.
Ett annat exempel hämtar jag från Facebook idag. Det är Göteborgs-Posten som påkallar uppmärksamheten för att berätta om sin app. De undrar:
Hmm… ni? Har ni… till er app? För mig låter det så högtravande. Att fråga “Har du hunnit ladda ner GP Bild till din Ipad?” vore mer naturligt. Men Markus Pettersson, som ansvarar för sociala medier på tidningen, håller inte med. “Om det handlat om en mobil, absolut. Men iPad delas ofta inom familjen.” Jag köper inte det argumentet. Och det är okej att vi tycker olika.
Vad tycker du?
Uppdaterat 29/8: Det är en ynnest att ha engagerade (och kloka) läsare. Det här inlägget satte igång mångas tankar, och diskussionen har fortsatt på Facebook och Twitter. Men det började här, med att Magnus Engström kommenterade:
…har det inte skett en glidning i framförallt bloggosfären där man så att säga tänker sig att man pratar till alla sina läsare/followers etc? Och där har det väl nästan blivit kutym att skriva ni? Jag tänker på vardagsbloggar med inlägg av typen ”Vad tycker ni om min nya läderjacka med fransar? Ska jag behålla den?” (t ex). Då skaver det inte lika mycket. Tycker jag.
Det fick mig att fundera. Skriver bloggare i själva verket till en publik, snarare än till en tänkt person? Och hur gör jag – egentligen? Jag började leta exempel – och hittade det här:
Det är mångsysslaren Charlotta Flinkenberg som har klippt sig, och nu ber sina läsare om en dom. Rubriken “Well, vad tycker ni?” fortsätter i texten med “Hur lyder er dom?”, “Klicka på gilla-knappen om ni gillar min nya frisyr…” och dubbeltydiga “I will let you know” som slutknorr. I andra inlägg på bloggen växlar Flinkenberg mellan att ibland skriva du, och ibland skriva ni till sina läsare. Intressant. Kanske är det “fel” med ni. Eller kanske borde jag inte vara så säker på min sak.
I Facebook-gruppen Jag läser Please copy me fortsätter diskussionen. Några påpekar att det i radio- och tv-sammanhang är ovanligt att kalla lyssnarna/tittarna för ni. Andra menar att ni är helt okej i Flinkenberg-fallet, eftersom hon frågar hela sin läsekrets om en åsikt. Eller som Anna Agerhall uttrycker det:
Konstigt att ett ålderdomligt tilltal kan kännas rätt i en ny (relativt) mediekanal. Men på något sätt störs jag inte av ni-andet i det här fallet, fast det känns som att jag borde.
Diskussionen fortsätter. Vad tycker du? Eller, om du så önskar: vad tycker ni?