Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Filip Nilsson i gulnad intervju: "Reklam är fortfarande lite mystiskt"

Filip Nilsson

För snart fem år sedan gjorde jag en intervju med Filip Nilsson. Jag visste inte särskilt mycket om reklam då, men jag förstod att Filip var (och är) en av branschens stora. Jag förberedde mig minutiöst, tog reda på så mycket som möjligt för att kunna ställa vettiga frågor. I två timmar pratade vi om reklamyrket, prestationsångesten, framgångsreceptet, förebilderna och skrivandet. Efteråt lade jag ner många timmar för att intervjun skulle bli verkligt läsvärd. Sedan skickade jag ut ett mejl till några copywriters på landets största byråer, och tipsade dem om intervjun. Det gick hem. Den där intervjun blev något av ett genombrott för den här bloggen. Åtminstone räknat i antalet besökare. I alla fall om man med genombrott menar att gå från 20 dagliga läsare till… 50.

Många hörde av sig också, minns jag, sa att intervjun var högintressant och att de hoppades på en fortsättning. ”En av de bästa kreatörsintervjuerna jag har läst”, skrev en annan. Och en tredje berättade att Göteborgs-Posten/Två Dagar hade publicerat ett Filip Nilsson-reportage redan tidigt på 2000-talet. Jag frågade honom, min blivande kollega Andreas Johansson (av många mer känd som Anjo), om han hade den där artikeln sparad. Det hade han. Men var, det hade han mindre aning om. ”Jag ska leta härhemma”.

Till Femma-hos-festen i augusti hade Anjo med sig en present: ett stort kuvert med svarta bokstäver. ”Originalet (lagrat i åtta år)”. I kuvertet låg en gulnad Två dagar från september 2003 (det är inte ens tio år sedan, men känns som en halv evighet) med intervjun med Filip Nilsson. Tack, Anjo – det var kul att (äntligen) få läsa den.

Och kanske, tänker jag, vill du också läsa det där reportaget. Här är det (som pdf, öppnas i nytt fönster).



Kommentera