Det här är Please copy me – en blogg om konsten att skriva reklam. Eller snarare, det var en blogg. Jag startade den i augusti 2006. Sex år senare valde jag att lägga ner den. Det hann bli över 1 300 inlägg, och vartenda ett finns kvar här. Eftersom vi nu har stöpt om den i en annan form kan det hända att bilder, filmer och texter ser något annorlunda ut. Hoppas att det är lugnt.

Konsten att vara dumdristig nog att försöka lära sig franska

Amelie
Den här våren har jag lärt mig franska. Från grunden. Jag är aldrig tidigare läst ett ord. Däremot har jag under mina år i skolan försökt att lära mig engelska (såklart), tyska, spanska och latin (mest för att slippa matten – och samtidigt få gå i samma klass som tolv tjejer). Men aldrig franska. Inte konstigt att mitt ordförråd i slutet av februari var begränsat till bonjour, merci och baguette*.

De första dagarna i Paris – innan skolan drog igång – var jag fullständigt lost in translation. Inte minst i mataffären, där den omfångsrika kvinnan i kassan gärna ville snicksnacka om ditten och datten. Jag saknade ord. Samma sak var det den där första måndagen i skolan. Efter ett skriftligt test där jag inte ens förstod frågorna utsatte rektorn mig för en språklig prövning. Jag imiterade en fågelholk. Jag hittade min rätta plats: i nybörjarklassen.

Att lära sig ett nytt språk är omvälvande. Fullständigt omvälvande. Särskilt när undervisningen går i ultrarapid; innan vi visste ordet av hade vi gått igenom hur man presenterar sig, namn och jobb och land, och veckodagarna, klockan, artighetsfraser. Tempo, tempo! Och det har inte varit några luta-sig-tillbaka-lektioner direkt; mest hela tiden har vi spelat teater, debatterat, tävlat, improviserat och tragglat, tragglat, tragglat. och eftersom lärarna pratade bara franska var det en god idé att kämpa för att förstå och hänga med.

Jag har hela tiden gett mig den på att försöka prata så mycket som möjligt. Med risken att göra tusen fel såklart – och det har jag gjort, lika såklart – och på det sättet har jag lärt mig att det heter inte så, det heter så, man säger så, inte så. Allt handlar om att våga. Och om att vara lite dumdristig. Jag gick till skräddaren på hörnet redan andra veckan i Paris. ”Parlez vous anglais, monsieur?” frågade jag i hopp om att svaret skulle bli ja. Svaret var nej. Hop. Då gäller det att använda det lilla man kan, och förklara resten med gester och ljud. Det gick långt över förväntan bra.

423537_10150590163322085_548697084_9354321_121316327_n

Att lära sig franska har varit sjukt j*kla roligt. Att börja förstå ett språk är som att bit för bit upptäcka allt omkring sig. Du ser något slags mönster, du fattar vad det står på skylten (eller nästan i alla fall), du uppfattar vad folk pratar om, du lyckas formulera en hel mening (lycka!). Pusselbitarna börjar falla på plats. Problemet är bara när du inser att pusslet har tio miljoner bitar.

För franskan är ett svårt språk. Det finns så många stumma bokstäver, så många undantag, och så många uttalsregler. För att inte tala om de grava och akuta accenterna, om circumflex, och hur viktigt det är att hålla redan på la (feminin) och le (maskulin). Oh là là. Det är ett svårsnackat språk. En servitris som vi mötte – hon var från Texas (!) – berättade att det tagit henne över tio år att prata någorlunda flytande franska. Men det kan det vara värt, med tanke på att franskan är ett förbaskat vackert språk. Själva ordet vackert – jolie – är vackert i sig. Och det liksom sjunger om språket: (långsamt nu) fleur, amour, adore.

Och ett och annat ord går faktiskt att känna igen i svenskan. Som fåtölj (fauteuil), portmonnä (porte-monnaie), precis (précis), följetong (feuilleton) och apropå (à propos) för att nämna några. Och att börja lära sig franska har också gjort det lättare att förstå andra ord. Dricks till exempel (pourboire på franska – översatt ”för att dricka”) är pengarna som servitören/servitrisen ska ha till någonting att dricka efter jobbet. Eller portmonnä (franska porte-monnaie – översatt ”bära pengarna”) som är till för att bära sina pengar i. Och så vidare.

Skolan har också funkat som en kulturell uppfostrare. Vi har – både där och hemma – kollat på franska filmer, fått ett hum om de stora franska författarna, och lyssnat på fantastisk fransk musik. Det är ett roligt sätt att lära sig språket. Jag glömmer aldrig känslan när vi en kväll kollade på filmen Restlessdet var en fransk sång i den – och vi förstod vad hon sjöng!

***

Bodil Malmsten

I veckan medverkade jag som föreläsare på Språkforum – en heldag för alla språknörd… f’låt språkintresserade. Bodil Malmsten, författare till Priset på vatten i Finistère och De från norr kommande leoparderna, avslutade dagen storstilat. På det bräckliga, kloka och ärliga sätt som bara hon förmår berättade hon om det svåra i att hitta ett språk. Och det svåra i att lära sig franska. Det tog henne tio år. Hon flyttade till Frankrike när hon var 55 – och genom att ”lyssna på radio, prata med byborna och säga väldigt mycket fel” började språket att ”sippra in” i henne. ”Man blir aldrig för gammal för att lära sig ett språk”, menar hon. ”Allt handlar om lust och vilja.”

***

Orkar/vill/kan du inte lära dig franska? Här är en genväg: fejka.

* Just det, baguette var det ja. Många svenskar har fått för sig att baguette inte heter baguette på franska. Det heter pain riche, menar de. Det är fel. Baguette heter baguette på franska. Det är bara i Sverige vi säger pain riche (översatt ”fint/rikt bröd”). Tore Wretman serverade brödet på restaurang Riche i Stockholm, men det är inte därför brödet kallar så. Så, säg baguette – då blir det rätt. Och franskt.

***

De finns många filmiska skildringar av Paris. Midnatt i Paris är kanske den bästa. Paris, je t’aime är mer ojämn, men episoden om den amerikanska kvinnan som hittar hem, den är verkligen värd att se:



Ett svar till “Konsten att vara dumdristig nog att försöka lära sig franska”

  1. Terese Mörtvik skriver:

    Oj, vilken sprudlande glädje i detta inlägg. Låter onekligen som en lyckad resa. Språk är så oerhört spännande. Det kan göra det okända känt, det skrämmande hemtamt och få oss att känna oss ‘du’ med hela världen.

Kommentera