En oväntad vänlighet

Läs och berätta om du har råkat ut för någonting liknande (det har du säkert).

En duggregnig tisdag i förra veckan, efter att ha-en-härlig-dag-kramat om vår son Elis på förskolan, for hela Rulla vagn AB på kick-off. Peppen! Hela företaget fick plats i en bil: Evelina, jag (som heter Mattias) och babybossen Ilse, som snart fyller 5 månader.

Vi åkte till Sankt Jörgen Park. För dig som inte känner till det är det ett härligt designhotell strax utanför Göteborg med spa och restaurang. Vi åker dit ibland, för att bo över eller för att gå en eftermiddag på spa. Det är lätt att trivas där. I samma sekund som du kliver in blir du lugn. Ofta räcker det för att sitta i hööögt-i-tak-loungen, i fåtöljerna framför brasan. Där satt vi hela förmiddagen och pratade om målen, prioriteringarna och fördelningen för hösten. Emellanåt fick vi göra paus för att ge Ilse mat eller byta blöjan. Vi höll, gullade och bar henne om vartannat.

Vi bestämde oss för att äta lunch i hotellets restaurang. Det var lugnt när vi kom dit, trots att det var lunchtid. Vi frågade om de hade ett bord för två (plus en bebis som med ojämna mellanrum skickas fram tillbaka från mammas famn till pappas). Den vänlige servitören visade oss till ett bord vid fönstret. Han berättade – som sig bör – om de rätter som fanns att välja på för dagen, och vi utbytte några ord att det var rätt så lugnt (underdrift) en tisdag som den här; de semestrande gästerna hade återvänt till sina jobb, och hade ännu inte återvänt för kick-off och konferensande. Vi bestämde oss bums, och skickade med honom våra beställningar.

När han en stund senare anlände med de varma tallrikarna i händerna höll jag Ilse i min famn. Hon var – som hon oftast är – lugn som en filbunke. ”Ska vi byta?”, frågade jag. ”Ja, det gör vi”, sa han utan att tveka. ”Jag tar henne.” ”Nej, nej”. Båda Evelina och jag försökte släta över min skämt: ”Nej nej, det behöver du inte, jag skojade bara.”

Men han menade allvar, och insisterade: ”Jo, jag tar henne. Ät ni i lugn och ro.” Så han tog henne i famnen, fick kontakt, gullade, och bara iväg med henne. Efter att ha funnit oss hemma i den ovana situationen åt vi lunch (varm!) tillsammans i lugn och ro, med bestick i både höger och vänster hand – för första gången på fem månader. På något sätt smakade det extra gott då. Vi hann prata och njuta.

Längre bort i restaurangen såg vi hur Ilse fick träffa kocken, titta på alla spännande lampor och tavlor, och hälsa på kvinnorna i receptionen. Lagom till sista tuggen var hon åter i vår famn. Vi tackade, och servitören tackade. ”Barn brukar trivas hos mig, så det här var rena nöjet.”

Det är inte de stora gesterna som gör oss människorna överraskade och omåttligt nöjda. Istället är det vad Evelina berättade för mig kallas en ”random act of kindness”; den kommer oväntat och upprepas sällan på exakt samma sätt (det är därför den är random). Den ger utan att kräva någonting tillbaka. Ändå gör den alltid människor så nöjda så nöjda att de på något sätt vill ge någonting tillbaka. Med tack. Och med dricks, något jag annars mycket sällan finner skäl att ge på lunchen.

***

Har du mött någon som givit en ”random act of kindness”? Berätta gärna i kommentarerna – din story kommer garanterat att i sin tur glädja många.

***

Läs också (över 20 000 har redan läst)

Vad Dalai Lama lär oss i matkön på IKEA
Plötsligt händer det



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *