En mycket märklig dag (mitt i corona-stormen)

Jag måste bara skriva om den här dagen,
för att inte tappa minnet av det,
för så märklig har den varit.

Det är bara 35 minuter kvar av den.

Jag sitter i soffan hemma i Sävedalen, i ett Sverige som bjuder på duggregn, mörker och nollgradigt. Jag och familjen vaknade i ett Spanien som bjöd på magisk soluppgång bakom palmerna över La Cala de Mijas. På förmiddagen gick Ilse och Elis och jag på upptäcktsfärd runt poolen med strax över 20 grader, och en sol som värmde hela ansiktet. Vi packade och städade för hemresa.

Och så satte vi oss i bilen. Vi mötte inte en enda bil de första 5-10 minutrarna. Vi såg inte en människa. Klockan var strax för 12, en lördag. Vi åkte till affären för att handla det viktiga till flygresan. Evelina gick in, eftersom en person är maxantalet per familj som får handla just nu. Innanför dörrarna: en säkerhetsvakt som instruerade henne: först handsprit, och sedan plasthandskar på. Och i butiken var det uppmärkt varje meter; en meters avstånd till varandra är lag, något som inte var några problem, eftersom så få tagit sig till affären denna lördag vid lunchtid.

Vi körde vidare ut på A7:an. Skulle polisen stoppa oss, och fråga var vi var på väg? Nej, ingen polisbil syntes till. Och ingen någon annan bil heller. Hela vägen i vår riktning låg öde, och inga bilar körde i motsatt riktning. På hela sträckan förbi Fuengirola, Benalmádena, Torremolinos upp till Malaga såg vi kanske 30-40 bilar; en vanlig lördag kryllar det av bilar på vägarna här, säkert 100-200 gånger så många som idag.

Vi tankar upp hyrbilen på ett mack, där det numera bara går att tanka; i en lucka på utsidan skickar jag in mitt betalkort, och får tillbaka en betalmaskin för att trycka pinkort och godkänna. Mannen på andra sidan glasrutan har ansiktsmask och plasthandskar.

Vi lämnar av hyrbilen på flygplatsen, och rullar in med våra väskor i den jättelika utresehallen. Det ekar därinne; knappt en människa, jo kanske 10-15, sitter där och väntar på att checka in och gå genom säkerhetskontrollen. Flera bär ansiktsmask, och i högtalarna påminner man om att hålla avstånd till andra, och uppsöka vård om man efter hemkomst till sitt land får hosta eller feber.

Alla vet, och alla tänker på samma sak, det ligger i luften, och ingen kan vifta bort det. Med ytterst få undertag är restauranger och butiker tvärstängda. Aldrig har det känns mindre knökat och kaotiskt på en flygplats. Personalen som checkar in och gör säkerhetskontroll är behärskade, gjuter olja på vågorna. Likadant är det ombord; det är inte business as usual, men det är behärskat och proffsigt, inget upphaussad alls.

Vi lyfter, och i mitt knä sitter Ilse. Vi flyger ut från Malaga, och för ett par ögonblick ser vi hela långa stranden både söderut och österut. Det är totalt folktomt. Det är så märkligt, som en tavla, där den som målar har valt att inte måla in några människor, trots att de är där, borde vara med. Medelhavet breder ut sig, och det slår mig att i hela detta stora blå finns inte någon båt. Inte en enda har tagit båten ut, trots att det är lördag eftermiddag. Alla är lediga, men alla har också inget annat val än att vara stilla hemma.

För tre veckor sedan hade Spanien mellan 10 och 15 bekräftade fall av coronaviruset. Nu överstiger siffran 35 000, och över 1 300 människor har dött. Det är ofattbart tragiskt. Samtidigt rapporterar myndigheterna i Italien att nära 800 människor den senast dygnet har fått sätta livet som en direkt eller indirekt följd av coronaviruset.

Pandemin påverkar en hel värld, och håller den just nu i sitt järngrepp. Vi landar i Göteborg knappt 3 och en halv timme senare. Det är inte som vanligt, men betydligt mycket närmare som vanligt än på den spanska solkusten. Det är, hur man än ser på det, en mycket märklig dag.

***

Läs också (på temat coronaviruset)

🎯 Det är en märklig värld

🎯 Vi flyger hem med soliga minnen

🎯 Jag ligger på en filt i trädgården, och blickar upp i en vajande palm



Ett svar till “En mycket märklig dag (mitt i corona-stormen)”

  1. Helena Johansson skriver:

    Tack för din fina text, som berör och målar bilder. Skicka in texten till Nordiska Museet, de samlar nu in texter om coronaviruset.
    Distanskram
    Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *