Har du hört vad som hände när Oskar mötte Hedda? [storytelling om Oscars på Marstrand]

storytelling-oskar-hedda-marstrand-oscars-ernst-rosen

Hur sjutton berättar jag en historia som folk vill läsa? Den frågan har gäckat mig, på ett härligt sätt, under våren. Jag gör ett uppdrag för fastighetsbolaget Ernst Rosén (ihop med Daniel Emgård på Wootby). Det handlar om Oscars på Marstrand, som en gång i tiden var ett turisthotell och ett nöjespalats med restaurang, men som nu är rivet, men kommer att byggas upp i ursprungsstil och bli 22 exklusiva året-runt-bostadsrätter.

Jag fick i uppdrag att skapa “storytelling som håller över tid”, eftersom det tar tid att bygga bostäder; Ernst Rosén håller tummarna för att få byggstarta under 2021.

En grej som är känt om Oscars är att kung Oscar II tyckte om det här stället; runt sekelskiftet kom han hit 20 somrar på raken, och folk vallfärdade till ön för att få en glimt av konungen. Jag valde därför tidigt att berätta en historia istället för att bara berätta om det historiska, det som hände.

Jag sökte ett annat perspektiv, ett annat titthål, en annan blick som upplevde de här kungliga somrarna på Oscars på nära håll. Vem finns nära, men spelar en till synes obetydlig roll?

Jag tänkte på besättningen på kungens jakt HMS Drott, och fann jungmannen, den ombord som är minst erfaren. Han ansvarar, och nu citerar jag Wikipedia, “bland annat för trossar, landbrygga och god stämning vilket har föranlett sjö-mantrat ‘Jungman är Kungman’”.

Han fick heta Oskar Jansson, och runt honom spinner jag en kärlekshistoria; han blir förtjust i Hedda von Krusenstierna, som är fästmö till Turisthotellets grundare Conrad. Allting tar sin början sommaren 1899, då Turisthotellet invigs, och kungen och hans entourage anländer till sommarlunchen.

Hur det går, det får du veta i 10 episoder fram till sommaren 2021 (en ny varje månad). För varför heter Oscars egentligen Oscars? Och vad gör hotellägaren Conrad när han får reda på fästmöns romans?

Här är “baksidetexten”

1899 kommer Oskar Jansson till Marstrand för första gången, som jungman på kung Oscar II:s riksskepp. De möts av sång längs kajerna och tusentals nyfikna turister och bofasta. Oskar tar det hela med ro. Han går sist när kungens entourage sveper in på invigningen av Turisthotellet. Ingen alls tar honom i hand, ingen lägger det minsta märke till honom.

Jo, en ser, och han ser henne: den sköna Hedda von Krusenstierna, fästmö till Turisthotellets hetlevrade upphovsman, Conrad Reuterswärd. Gnistrande kärlek drabbar de tu. Men kärleken är omöjligt, deras lust till varandra förbjuden. Finns det en väg tillbaka? Finns det en väg ut? När Conrad får nys om deras romans tar det hus i helvete. Oskar blir ett jagat djur mitt i den somriga skärgårdsidyllen. Det kan bara sluta på ett sätt. Och när pampiga Oscars invigs 20 år senare tar alla för givet att det är kungen som har gett namn åt det nya nöjespalatset …

Och här är den första episoden

Jag står i fören när kungajakten glider in mellan Marstrands­ön och Koön. Jag har aldrig upplevt något ens i närheten; för de andra i besättningen är det en sommartradition. “Trettonde året på raken” , sa Holm ute på öppet hav. Vi stannar här en månad, som vanligt tydligen. Folk flockas längs kajerna, och när vi passerar varmbadhuset viftar madammerna med sina kritvita badlakan. En orkester spelar upp, och sommargäster och bofasta stämmer in: “Ur svenska hjärtans djup en gång / en samfälld och en enkel sång / som går till kungen fram!”

Vi ankrar upp i hamnen, och kungen och hans entourage styr mot det nya Turisthotellet. Det är lite marigt att förtöja här; våra trossar är för kraftiga för förtöjningsringarna, så jag bestämmer mig för att lägga an vid pollarna istället. Jag går sist nerför landbryggan, och sveper med i sällskapet. Jag är den som finns, men inte syns. Jag är katten bland hermelinerna. Jag dubbelkollar så att mössan från Sjömansskolan sitter rätt, och att jag är någorlunda hel och ren. Mig lägger förvisso ingen märke till, mig kommer ingen ta i hand.

Det är uppdukat en sommarlunch för alla “de fina” som kretsar runt monarken; det är kammarherrar, generaler, grevinnor och hela fadderullan. Hovfotograf Jonason förevigar tillställningen. Han är flitig med sin kamera. Monarken kan inte dölja sin irritation. ”Det var väldigt vad han blixtrar mycket idag”. Och hovfotografen är rask med att kontra: ”Blixtrar den ene så åskar den andre!”.

Jag håller mig under träden som ger lite svalka. Det står redan en crémant framdukad, och Conrad Reuterswärd ber sällskapet att inta sina platser. I dörren in till huset ser jag en kvinna. Hon står där så självklart i vitrosa långklänning, med lockar i håret och ett gnistrande diadem. Hennes siluett påminner om ett timglas, och hon har något längtansfullt över sig. “Hedda von Krusenstierna”, säger Holm och trycker mig i sidan. ”Henne kan du glömma”.

***

Vill du veta hur det går för Oskar & Hedda? Signa upp dig på nyhetsbrevet om Oscars (på Ernst Roséns webbplats)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *