Jag har gjort mitt för idag

Det finns säkert mer att göra, men ibland måste man få tänka så: Jag har gjort mitt för idag. Annat får jag ta i imorgon. Då är det dessutom fredag. Snart har vi varit här på praktiken i fyra veckor, det har gått rasande fort.

Jag tar – och får – redan betydligt större ansvar än jag trodde (och märk väl: det finns inte ett uns av negativitet i de orden). Häromdagen blev jag utplockad för ett kort briefmöte. Kunden är en stor evenemangsarrangör som sommartid åker land och rike runt med välbesökta musikföreställningar. Arbetsgruppen samlades runt bordet, uppdraget presenterades och det gick långsamt upp för mig att jag var copyn. Inte sitta-med-och-se-och-lära, nej, jag skulle producera texterna till det DR som skulle vara klart innan imorgon. ”Ge människor ansvar, så ska du se att de växer”, sa en reklamlärare på skolan vid en utvärdering härommånaden. Det stämmer så väl, och det är någonting jag känt tydligt under de inledande praktikveckorna.  Idag har jag färdigställt texterna till reklamutskicket.

Ibland kommer någon projektledare och frågar om jag har mycket att göra. Jag brukar ljuga och säga nej, för jag vet att de sällan frågar av ren omtänksamhet (även om de är omtänksamma). Ofta är det en "akutgrej” som måste fixas. I morse kom en sådan. En livsmedelskedja skulle producera en annons som skulle gå i tryck imorgon. En text behövde skrivas utifrån ett givet material. Och den ordinarie copywritern var hos en kund fram till eftermiddagen. ”Kan du fixa det?”  ”Självklart”. Och på eftermiddagen ringde kunden, lät riktigt nöjd och sa: ”Jättebra, vem är det som har skrivit det här?”  Då växer man en aning eller två.

Jag skriver mycket nu, och det känns riktigt utvecklande. De flesta texterna är förhållandevis korta så klart (så är det ju med reklamtexter), men bakom den färdiga texten ligger en hel del skrotade formuleringar och omstrukturerade meningar. Jag sparar dem i ett speciellt dokument, en slags grund som jag kan gå tillbaka till och vaska fram det fina ur (för där kan finnas guldkorn). När jag skrivit klart – eller åtminstone känner mig klar – skriver jag ut och läser texten. Än så länge tyst, för jag har inte hittat något bra ställe där man kan läsa högt ännu. Jag brukar hitta en del att ändra, och när jag gjort så är det tid för eldprovet: att låta någon annan läsa texten. Ibland hugger jag tag i någon copy, men ofta blir det att jag låter någon Anna läsa texten. Det är på något sätt den viktigaste delen av processen. Först där vet jag om det verkligen funkar.   

Och utan att jag nästan tänkt på det – än mindre avsett – har jag reflekterat över min dag. Klockan är snart halv sex, folk börjar droppa av hemåt, ut i regnet och kylan. Alla verkar vänta på Stormen.