Att skriva klart och tydligt kan vara svårt.Det kan vara svårt att skriva klart och tydligt.
Det är svårt att skriva klart och tydligt. Däremot är det lätt hänt att linda in bokstäverna i bomull, att inte riktigt sticka våga ut hakan, prata ur skäggen och allt det där. Orden blir med ens lite (oops) tvekande, trevande och tassande. Jag ser det där då och då, men sällan blir det mer tydligt än i den uppdragsbeskrivning jag läste idag.
”Planerna är att försöka […]” stod det. Sug på den. ”Planerna är att försöka […]” Det är att lova lite. Det är ingenting bestämt och absolut ingenting lovat. Och om någon skulle få för sig att ifrågasatta de ouppfyllda planerna är det nemas problemas att tillbakavisa kritiken genom ett ”nja, vi hade åtminstone planer att försöka, men nä”. Ord är makt och går att gömma sig bakom bara de är krångliga nog. Det är illa, men så är det. Men frågan är om det inte är ett par resor värre när ord blir bomullsmjuka och slingrar iväg dit ingen kan ifrågasätta dem. Som att ”planerna är att försöka”.
Bomullsmjuka ord (försök att undvika dem!)
– ganska
– någorlunda
– lite
– aningen/aningens
– smått (exempel: en smått fantastisk film)
– relativt (exempel: han är en relativt okänd artist)
– rätt/rätt så
– i princip
– i stort sett
– mer eller mindre (exempel: Vi är mer eller mindre säkra på att…)
– praktiskt taget
– i praktiken (exempel: avtalet är i praktiken klart)
Vilka bomullsmjuka ord kan du? Och har du fler exempel på slingrande formuleringar?
Tydligen är det så att kvinnor använder dessa ord mer ofta än män och att kvinnliga produktionsledare, chefer mfl får träna sig i, under diverse kurser, att inte använda dessa.
– aningens
– smått (en smått fantastisk film)
Kanske inte platsar?
Karin: Intressant! Finns det undersökningar som fastslår detta? Och behöver inte männen åka på kurs för att lära sig att inte använda dessa bomullsord?
Hasse: Klart de platsar. Listan växer.
"I princip"
Christer: "I princip" är klockren. Jag lägger till den i listan. Tack. Fler?
"I stort sett".
"Mer eller mindre"
Vi är mer eller mindre säkra på att…
Vet inte om det bara är jag. Men jag använder "ju" alldeles för ofta. Det är ju onödigt. Det behövs ju inte alltid.
Dessa ord dyker upp i stort sett överallt. Jag blir smått irriterad och hävdar med bestämdhet att i princip alla dessa ord är ganska eller åtminstone någorlunda onödiga.
Den relativt långa listan kanske kunde kompletteras med någon eller några av följande fraser: "Praktiskt taget", "i praktiken" eller "för övrigt".
Nu planerar jag att försöka äta lunch…
Sedan finns det ju en rad ord som kan ludda till en hel mening. "Väl", "nog", "kanske", "möjligen" och "eventuellt", för att nämna några.
Jag tror inte man kan ta bort för många av de små orden. (Instruktionstexter undantaget.) Till slut låter det inte som en människa som pratar längre. Me Tarzan, You Jane. Dom var iofs människor. Hm…
Ja, ibland kan det vara väldigt skönt att gömma sig bakom ett "kanske"…
Eric Lindesvärd: Jag förstår din tanke, och du har rätt. Vi ska inte rada de små orden ur språket (vi skulle ändå inte lyckats). Inlägget handlar om att vissa ord och formuleringar är veka och inte lovar någonting. Dessutom är det en bra övning att försöka minimera användandet av sådana ord i sina texter. Förhoppningsvis kan de bli raka utan att vara omänskliga.
Synd att det inte är valår, då hade vi haft en uppsjö med alternativ 😉
Jag minns inte vilken politiker som sa att "det är en målsättning att det är ett löfte", men det är slingrigt så det förslår 🙂
Anjo: Haha, Ingela Thalén får nog ta på sig den. Och för ett par år sedan hörde jag Carl Bildt slingra sig i en radiointervju. Svaret lät något i stil med "vi får se var vi ska börja och sedan utgå därifrån". Jaså.
Jag vet inte Mattias. Det var en fd. produktionsledarkollega till mig som kom tillbaka efter en kurs där hon fått öva på att inte säga "jag känner" "jag tror" "lite" och påstod att det var vanligt att just kvinnor använder dessa uttryck ofta.
Jo, det där med kvinnor och uppmjukningsord stämmer såvitt jag vet. När jag läste svenska fick vi veta att kvinnor oftare söker stöd hos samtalspartnern, genom att säga till exempel "väl", "eller hur" och liknande.
Att stryka osäkerhetsmarkörer ur till exempel copy eller andra typer av textkommunikation minskar i mina ögon inte alls mänskligheten i jämförelse med hur mycket de ökar tydligheten. Det är en jäkla skillnad på 50 och "typ 50".
Jag kanske ska försöka vara mindre kvinnlig. Nej. Jag ska vara mindre kvinnlig. Nej. Jag är mindre kvinnlig. Nej. Jag är manlig.
Karin: Haha.
Den senaste tiden har jag träffat en otal (nåja) människor som inlett sina omdömen med "jag kan tycka att…". I mina öron är det ett riktigt bomulligt sätt att slippa säga "Jag tycker…". Eller vad kan ni tycka?
Jag kom på ett till: ett antal.
Vi har ett antal biljetter kvar. Helt överflödigt.
Typen: Klockrent. Lika överflödigt är "vi har x antal kvar".
Kände mig träffad av detta inlägg. Kanske, lite, nog, väl, ju … alla exempel på ord jag använder alldeles för ofta. Dessutom hör jag till dem som ofta säger ”Jag kan tycka att…” Fy på mig! Och tack för tipsen!