Visst har män och kvinnor olika böjelser
Till min bästa vän, stod det på grattiskortet. Jag log. Hon avbröt mig snart. "Asså, förlåt att det står med a. Jag skrev fel. Jag VET att du är kille, Mattias." Jag tittade oförstående på henne, sedan på orden igen. Okej. Och sedan den födelsedagen glömmer jag aldrig tumregeln att männen äger -e:et, medan kvinnorna fått -a:et. Det är skillnad på Den unge Werther och Sköna Helena. Eller på Starke Adolf och Den heliga Birgitta.
Det kallas adjektivböjning. Feminin och maskulin sådan. Svenska skrivregler säger att "när uttrycket syftar på en person av manligt kön får adjektivet i regel -e, och när uttrycket syftar på en person av kvinnligt kön får adjektivet alltid -a: den sextonårige pojken, den amerikanske presidenten Abraham Lincoln, den okände soldaten, den siste mannen på jorden // den sextonåriga flickan, den svenska författaren Selma Lagerlöf, den idealiska mamman den första kvinnan på Mars"
Ändå säger mig någonting att många bryr sig närmast ingenting om könsbunden adjektivböjning, använder det inkonsekvent och snart struntar i det helt och hållet. Det vore synd, eftersom det ger ett flyt och ytterligare dimension i det svenska språket.
Det tycker jag. Vad tycker du?