Is engelska in reklam really a problem?

Jag gillar den brevbonanza light som plötsligt har drabbat den svenska reklambranschen. Häromveckan postade Sveriges kommunikationsbyråer (inte att förväxla med Sveriges Kommunikationsbyråer) ett brev till Resumé. Nu får de ett tillbaka. Men inte från Resumé. Nä, istället är det nu Språkförsvaret (inte att förväxla med Språkrådet) som är på krigsstigen. Språkförsvaret är en ideell organisation som anser att ”svenska språket måste försvaras mot engelskans framträngande”. I brevet till landets 25 största kommunikationsbyråer hävdar organisationen att andelen reklam på engelska i Sverige har ökat markant de två senaste decennierna. Och de vill genom ett par vänliga frågor ta reda om 1) om det stämmer, och 2) vad den utvecklingen i så fall beror på.

Diskussionen är intressant. Och samtidigt en smula komiskt. För det kan inte bara jag som bakom den skenbart intresserade undersökningen anar en samling språkpoliser. Mellan raderna är det som att de väntar på att ilsket få slå till. Eller så vill de verkligen veta. Jag har svårt att bestämma mig för vilket.

Korta reflektioner
Spontant tycker (och tror) jag inte att engelskan har ökat lavinartat inom svensk reklam. Inte de senaste åren i alla fall. Den är säkert vanligare nu än för 20 år sedan, men den utvecklingen beror säkerligen på att fler svenska varumärken nu verkar på en internationell marknad. Att Tele2-fåret bräker på amerikanska beror, om jag har fattat det rätt, på att kommunikationen ska funka i andra europeiska länder. Men varför helsvenska kedjor väljer SALE framför REA är svårare att förstå.

Jag gillar det svenska språket, och använder alltid ett svenskt ord istället ett mer anglosaxiskt. Och jag håller med Gunnar Sträng som lär ha sagt att man inte ska “använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel”.

Vad tycker du? Har engelskan blivit vanligare? Och skriver du engelska uttryck ibland?