DN skildrar stereotyperna på DDB Stockholm

För att hänga med här kan det bara bra att först läsa DN:s reportage om DDB Stockholm.

”Reklammakare är världens sämsta människor som skulle sälja sin egen mor eller marknadsföra trampminor som ser ut som leksaker om dem fick tillräckligt med deg. Det är tråkigt att kreativa människor väljer att slösa bort sin talang på att skriva poesi om tvättmedel eller hamburgerresturanger.” (kommentar till DN-artikeln Torsgatans galna guldgossar)

En gång om året skriver landets morgontidningar om reklambranschen – alltid i samband med Guldägget. Sedan är det skapligt tyst i ungefär ett år. Inför årets gala har Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga jämfört livet i tv-serien Mad Men med “verkligheten” hos DDB Stockholm. Och – tada! – funnit att det finns likheter. Men framför allt levererat en skildring som nog varken får branschen eller byrån att framstå i bättre dager.

Det är svårt att veta var man ska börja, och egentligen känner jag inte att det är lönt att gå in på detaljnivå. För det första är vinkeln rätt krystad; det krävs som bekant viss överslagsräkning för att kunna sätta likhetstecken mellan 10-talets DDB med 60-talets Sterling Cooper. Och den som har läst reportaget (och de tillhörande kortartiklarna) lär instämma i att det hela känns okritiskt, beundrande och märkligt. Det är som att DN-journalisten – medvetet eller omedvetet – har valt att köpa reklamarbetarnas fina ord med hull och hår. Och om det är så har vi nog hittat grundproblemet – och anledningen till att reportaget blir en feel-good-historia som fascinerat stryker branschen medhårs.

Kanske är det precis det som är meningen: att för söndagsläsarna måla upp en romantisk – om än falsk – bild av livet i reklambranschen. Det kan vara så, och jag begär såklart inte att DN Söndag ta på sig Uppdrag Gransknings-kostymen. Bara att de är ärliga med varför det blev så här okritiskt och krystat. För det är knappast DDB Stockholm som har trampat i klaveret här. Nä, det är Sveriges största morgontidning som borde svara på varför – och hur de har tänkt. På Bloody Mary allvar.

Vad tycker du?