Här är min soliga sommar i det förlovade landet

Okej, folks. Det här inlägget kommer inte handla särskilt mycket om reklam, men desto mer om årets lataste veckor. Det kan säkert vara kul att läsa som lite omväxling.

Sommaren är inte över. Det är bara lite mindre kvar av den.

Bäst av allt är kärleken. En ljummen julikväll i en park i Nice frågade jag min Evelina om hon en dag vill gifta sig med mig. Och hon sa ja. Då är det klart att det blev en alldeles fantastisk vecka. Vi gjorde mest ingenting, men ändå allt. Vi blev kära i Nice. I stränderna, palmerna, i värmen, i havet, gränderna, maten, lägenheten, i varandra.

Soundtrack: Utan dina andetag – Carolina Wallin Pérez

I hemlighet letade vi lite förstrött efter Per Hagman, generationsförfattaren som under 1990-talet var ”så himla Stockholm” för att senare flydde Sverige för att bli – med hans egna ord – ”världens yngsta, och gladaste, pensionär – i Nice. I lägenheten låg en flera år gammal RES, där den flyende författaren förklarade sin kärlek till pärlan på Rivieran:

Nice är lite som Jackie.
Jackie är kvinnan som 1968 öppnade den lilla baren La Mediterranée på en i dag turisttät gata; en avskedsgåva från en gammal älskare och början på hennes nya liv efter de vilda åren. Den magiskt vackra och futuristiskt sextiotalistiska inredningen är orörd och går helt i orange. I baren tronar hennes samling av olika prydnadsgrodor, men knappt längre ens några stammisar. För numera har hon sorgligt nog ibland stängt flera dagar i sträck.

Så sent som i slutet av nittiotalet var hon lycklig och harmonisk och jag firade såväl jul- som nyårsaftnar i hennes lilla orangea oas, tillsammans med halvdussinet andra ensamma hjärtan och Jackievänner. Hon brukade köpa partyhattar och serpentiner till oss alla, sätta upp ferméskylten på dörren och så dansade vi om och om igen till Modern Talkings You’re my heart, you’re my soul.

Men för några år sedan blev Jackie rånad och nerslagen på väg hem en natt och sedan dess är hon inte sig lik; förvirrad, misstänksam mot allt och alla och inte helt rumsren i sin syn på invandrare. Frågan är om det inte dansats till Modern Talking på Le Mediterranée för sista gången. Men gå förbi och ta en kaffe om det är öppet, inredningen är makalös.

Vi hittade till ett närmast öde Le Mediterranée, men ingen Per Hagman. Vid baren serverade Jackie oss vitt vin medan vi beundrade den kopiösa grodsamlingen. Det skulle dröja ytterligare några stekheta dagar innan vi plötsligt och flyktigt såg Per Hagman i folkvimlet i en smal gamla-stan-gränd. Check.

På Moderna Museet – Musee d’Art Moderne et d’Art Contemporain – ställer den kinesiska konstnären Cai Guo-Qiang just nu ut sina verk. Han är sannerligen en man som gillar när det smäller. Han skapar konst med krut och stubiner. Och han regisserade det blygsamma fyrverkeriet i samband med den olympiska invigningen i Beijing 2008:

Andra lärdomar från en vecka i Nice: Det är på Café de Turin du ska avnjuta ostron och champagne, glass kan vara riktigt dyrt, socca (pannkaka gjord på kikärtsmjöl) är ingen höjdare, Cours Saleya är marknadernas marknad och utsikten från den botaniska trädgården La Colline du Château är alldeles makalös.

Au revoir, Nice!

Soundtrack: Ca Plane Pour Moi – Nouvelle Vague
Down The Line –  Jose Gonzalez
Heaven Knows I’m Miserable Now – The Smiths

***

Men min semester tog sin början på annat håll längs Medelhavet, med en intensiv och fantastisk seglarvecka i kroatiska Dalmatien. Bara den som har upplevt det kan förstå. För mig innebär resan många möten med nya människor, oräkneliga salta bad och upplevelser utöver det vanliga.

Vi var på Hvar och festade på Carpe Diem, på Hula Hula Beach Club, på vackra Vis, i Šibenika och vid vattenfallen i nationalparken Krka. Dessutom besökte vi Brac och vingården Senjković, det berömda stenhuggeriet i Pucišca (som har levererat lejonparten av marmorstenen till Vita huset), och upplevde utsikten Vidova Gora-utsikten över skärgården och klapperstensstranden Zlatni Rat.

Soundtrack: We No Speak Americano – Yolanda Be Cool & DCUP

Planet från Nice landade i Stockholm, och tillsammans med Evelina och vänner blev det shopping (WESC!), skärgården (Pärlan på Möja!) och Skansen-allsång (Mando Diao!). Dessutom blev det en sväng med Daniel Vaccino till Fotografiska som visade med fotografier signerade Annie Leibovitz, Lennart Nilsson och Vee Speers. Och Moderna museet/Arkitekturmuseet bjöd på Ed Ruscha och Noll Noll Koll. På kvällen blev det Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand.

Slutsats: Stockholm är en vacker stad. Skärgården är härlig. Särskilt när solen skiner.

Bonus: Vi upptäckte Macho! – landets första snabbmatskedja (om man nu kalla EN restaurang det) med tex-mex. Ruggigt gott. Öppna i Göteborg!

***

Under sommaren har jag knarkat P1 Sommar. Och kan konstatera att det är magiskt med populärkultur där människor får både tänka efter och prata till punkt (och dessutom har någonting vettigt att säga!). Och alla är verkligen riktigt bra! Åtminstone Per Johansson, Eva Gabrielsson, Ulf Malmros, Micael Dahlén, Christine Meltzer, Andreas Lundstedt, Johan Rabaeus, Håkan Lans och Claudia Galli.

***

Och just när du inte trodde att det var möjligt att uppleva mer under en semester: jag har varit i Glasriket också (på glasbruket och outleten i Kosta), i Karlskrona (med Saltöbad, kolonilottstitt på übersvenska Dragsö och gigantglassar på Glassiären. På vägen hem till Göteborg stannade vi och åkte sommarrodel från Hallandsåsens topp (vansinnigt roligt!).

Det var mitt sommarlov i korthet. Tack för att du tog dig tid att läsa.

Snart börjar världshistoriens bästa höst.

***

Och om du inte redan gör det: följ Please copy me på Twitter och på Facebook.