Stadsmissionen vädjar om norskt stöd till de hemlösa

Att lansera en reklamkampanj under juli månad är lite som att vinka till en blind. Och egentligen är det väl inte mycket som man missar under semesterdvalan, men den här kampanjen för Stockholms Stadsmission är värt ett bättre öde.

Bakom kampanjen – med målet att avskaffa hemlösheten – står de avgående Berghs-studenterna Charlotte Jacobsson, planner; Gabrielle Lööf, art director; Oscar Sköld, planner; Fredrik Mattsson, copywriter; och Leo Magnusson, copywriter. Med idén att skicka ett brev till Norge och be om åtskilliga miljoner i kampen mot hemlöshet vann de tidigare i år Reklamkraft-tävlingen TV-Hjälpen. Förstapriset: en filmbudget och reklamtid i flera kommersiella tv-kanaler.

Men vad är grejen? Varför ett brev till Norge? En rapport som Stockholms Stadsmission nyligen tagit fram visar att de senaste decenniets politiska insatser inte har lyckats minska hemlösheten i Sverige; ofta handlar det om kortsiktiga lösningen som till exempel härbärgen och akutboenden. Problemet kvarstår, och idag finns närmare 5 000 stockholmare som saknar ett hem.

I början på juli månad skickade Yvonne Borg på Stockholms Stadsmission ett brev till Norges statsminister Jens Stoltenberg, där hon vädjar om ett ekonomiskt stöd på 300 miljoner svenska kronor, som ska användas för att utveckla bostadsmodellen Bostad Först. Modellen ser egen bostad som en mänsklig rättighet, också för människor som står under vård, och erbjuder istället frivilligt stöd i den egna bostaden. Norge är ett av flera länder som med framgång har använt Bostad Först.

REKLAMFILMEN

HÄR ÄR HELA NORGEBREVET

ANSÖKAN OM EKONOMISKT BISTÅND FÖR STOCKHOLMS HEMLÖSA

Hej.

Mitt namn är Yvonne Borg och jag arbetar på Stockholms Stadsmission i Sverige. Bara i Stockholms län lever idag cirka 5 000 personer i hemlöshet, och numera ser vi dessutom allt fler unga utan tak över huvudet på våra gator.

Jag skriver detta för att vädja om ekonomiskt bistånd för dem som lever i hemlöshet i Stockholm. Vi behöver hjälp med att bryta utvecklingen och skingra nöden. Trots de svenska politikernas nollvision har man inte lyckats avhjälpa situationen.

Det är naturligtvis frustrerande att vi i ett välmående land som Sverige inte kan göra tillräckligt för våra medborgare, och att allt färre svenskar känner ett ansvar för sina medmänniskor. Istället ser man den sargade gatubilden och hemlösheten som ett problem som någon annan ska ta hand om.

På Stockholms Stadsmission gör vi så gott vi kan. Dessvärre räcker inte våra insamlade medel och insatser till för att förändra förutsättningarna för dem som lever i samhällets utkant. Vi hoppas därför på stöd från våra grannar – det norska folket.

Vi ansöker i en första fas om 300 miljoner SEK för att avhjälpa de mest akuta behoven som tak över huvudet. Biståndsbeloppet avses användas för att utveckla projektet Bostad först – en modell mot hemlöshet som med framgång har använts i USA.

Utöver den direkta nödvändiga hjälpen för dem som lever i störst utsatthet i Stockholm tror vi att ett ekonomiskt bistånd från er skulle fungera som en effektiv ”ögonöppnare” för såväl Sveriges makthavare som för det svenska folket. Situationen för dem som lever i hemlöshet skulle då inte lika lätt falla i glömska.

Med förhoppningar om ett snabbt handläggningsförfarande.

Vänliga hälsningar
Yvonne Borg
Kommunikations- och insamlingschef
Stockholms Stadsmission

Korta reflektioner
+ Om du ler när du får höra om en idé är det ofta en riktigt bra idé. Jag log när jag hörde om det här Norgebrevet. Det hela är så enkelt, nästan banalt (aha, ett brev!), men ändå vågat och okonventionellt. Att tigga pengar från det knösusrika grannlandet skulle vara en idé att lätt fega ur, men icke. Modigt.

– Grundtanken är kanon, men kampanjen känns väldigt tunn. Det är ett brev och inte mer. Och brevet i sig är ganska styltigt; verkar ha svårt att bestämma för om det ska vara avslappnat eller formellt. Det smarta i den här kampanjen tar liksom aldrig riktigt tag i mig, når inte riktigt ända fram. Kanske har det med brevet att göra. Kanske är det att resonemanget haltar. Eller kanske är det att där brinnande engagemanget aldrig riktigt lyser igenom.

Summa: hejaheja för idén – och för modet att genomföra den!

Vad tycker du?

Läs också
Resumé: ”Vi vill få Sverige att skämmas”