Studio Total rör om i ankdammen

I senaste numret skriver Filter om Studio Total. Du vet, reklamkollektivet som de senaste åren har skapat uppmärksammade kampanjer för Arvikafestivalen, Feministiskt Initiativ, Arena, Malmö Opera och – nu senast – det österrikiska möbelvaruhuset XXXLutz.

Just uppmärksamhet verkar vara byråns viktigaste produkt. På köpet har de lyckats göra många förbannade. Inte minst inom reklambranschen. När grundarna Per Eriksson och Tomas Bergkvist i somras tog 100 000 av sina sparpengar och uppmanade Gudrun Schyman att bränna dem på en klotgrill i Almedalen blev det ett himla hallaballo; många kallade tilltaget för enormt oansvarigt och ett idiotiskt slöseri med pengar. Andra valde istället att se till det stora genomslag som aktionen fick i svenska och internationella medier, och framhöll hur reklamköpare varje dag plöjer ner motsvarande summor utan att få ett uns uppmärksamhet.

I Filter-reportaget – som dessvärre är mer redovisande än kritiskt granskande – för Per Eriksson ett intressant resonemang:

Att ha fiender är ett bra sätt att få igång en diskussion. Om du inte har några fiender, då representerar du ingenting. Och om du inte representerar någonting, då kan du inte berätta en historia.

Studio Total-männen menar att det finns ett samband mellan uppmärksamhet och kommersiell framgång; om någonting tillskrivs vikt blir det också attraktivt – och säljer. Sara Rosengren och Henrik Sjödin på Handelshögskolan i Stockholm hävdar att också motsatsen finns, och exemplifierar med BP under oljekatastrofen och Saab under nedläggningshotet.

Mycket kring Studio Total är antingen svart eller vitt. Själv är jag lite kluven. För nästan precis ett år sedan föreläste jag om reklam på Högskolan i Jönköping. I publiken: närmare hundra kommunikationsstudenter. En av dem räckte upp handen och frågade vad jag tyckte om Studio Total. Jag var knappast beredd på frågan, men minns att jag svarade någonting luddigt om att deras brist på sanning och öppenhet riskerar att urholka förtroendet för branschen.

Idag tänker jag lite annorlunda (men är fortfarande lite kluven). Jag har gått från att vara skeptisk till att se Studio Total som en utmanande vind i en ofta medhårsstrykande svensk reklambransch. De har fattat att det krävs dramaturgi, antagonism och mod för att berätta en historia som folk vill ta del av och berätta vidare. Deras kontroversiella metoder är kanske inte själva definitionen av framtidens reklam, men de är helt säkert någonting spännande på spåren. Vare sig du gillar det eller inte. Och svensk reklam behöver galna bråkstakar – därför behövs Studio Total.

Vad tycker du? Idioter eller genier?