Plötsligt händer det – del 2

Det är lite kul ändå. Jag anstränger mig för att skriva en intressant blogg om att skriva reklam. Många läser den. Men när jag skriver om mitt tågmöte med en man slash kille som precis blivit frisläppt ur fängelset… då exploderar det. Inom loppet av ett par dagar har hundratals skickat länken vidare, och jag kan summera mellan 15 000 och 20 000 läsare.

Därför är det troligt att du känner till upptakten till den här berättelsen. Om inte: läs det här. Många har frågat mig hur det går för honom. Så på allmän begäran kommer fortsättningen här:

Sedan det där första mötet har Mohamed Abdulakdir Mussa och jag haft kontakt över mejl, sms och telefon. Nu i måndags, den 6 december, tog Mohamed bussen till Göteborg. Jag möter honom på Centralstationen, och det var lite överväldigande att träffas igen. Jag menar, vi känner ju inte varandra egentligen, har bara pratat med varandra i max en halvtimme på ett tåg. Ändå känns det hela naturligt och avslappnat.

Min flickvän Evelina och jag har slitit hela hösten med att totalrenovera en trea i Bagaregården. Nu är det klart (typ), och Mohamed och jag tar vagnen dit. Vi lagar mat tillsammans, det blev Prinsens rotfruktsplockepinn med pepparrotskräm. Det är schysst att laga mat ihop, det är ett lätt sätt att umgås. Mohamed berättar att han är näst äldst med fem syskon, och jag att jag är yngst med tre. Vi berättar om våra familjer och hur vi växte upp.

Jag får höra hur det gick till han kom till Sverige. Han var 12, det var 1995, och familjen kom från Somalia till Kramfors. Historien om hur de kom till Sverige är ett kapitel i sig, som jag i sin helhet hoppas kunna berätta snart. Två år efter ankomsten till Kramfors flyttade familjen till Uddevalla.

***

– Umgås du med många invandrare?
Jag står med huvudet halvvägs in i kylen och försöker lista ut vad som är palsternacka och vad som är pepparrot.
– Nä, säger jag helt sanningsenligt. Inte särskilt många. Umgås du med många svenskfödda eller vad man ska säga?
– Ja, det gör jag faktiskt, säger han och skalar vidare på morötterna.
Jag tänker på hur segregerat många av oss lever – jag också uppenbarligen – och undrar varför, men kommer inte på någon godtagbar förklaring. Det är konstigt egentligen.

***

På kvällen är vi på Pecha Kucha, presentationseventet på Park Lane där ett antal kreatörer får knappa sju minuter att berätta om sina projekt, sin drivkraft och sn inspiration. I baren innan berättar jag för Mohamed vad som kommer att hända under kvällen – och varför mer som vi är här: samma dag som jag publicerade texten om tågmötet hörde Jesper och Rasmus, som arrangerar Pecha Kucha, av sig med frågan om min ”nyfunne ex-con-vän” ville medverka i framtiden. Jag lovade att ställa frågan när det var rätt läge. Nu var det rätt läge. Och Mohamed reagerar som de flesta av oss nog hade reagerat på ett sådant erbjudande: med skräckblandad förtjusning. Och med motfrågan om att han får tänka över det ett tag.

Pecha Kucha innebär alltid möten. Denna kväll med Rasmus, Evelina, Carina, Jesper, Claes, Oskar, Sanne, Tove, Carl-Johan, Malin, Lisa, Sara och flera andra. Och många av dem känner redan till vem Mohamed är. Han är Killen på tåget.

Från scenen berättar Fredrik Toreskog, Zuhir Hersi, Nic Schröder, Lisa Tofft, Marcus Hejdenberg och Henrik Markhede om händelser, tankar och drömmar som framkallar både skratt och en tår i ögat. Det är en ovanligt bra upplaga av Pecha Kucha just den här kvällen. Man får energi. Efteråt gratulerar vi Fredrik Toreskog till en strålande presentation. Och mötet mellan honom och Mohamed är häftigt att se – två inspirerande människor som inspirerat varandra och andra. Äntligen får de träffas. Vi tar en öl i bakre baren. Mohamed verkar ha funderat färdigt. “Jag vill också vara med och presentera på Pecha Kucha”. Vi skålar för det.

***

Mohamed drömmer om att bli lastbilschaufför. För att nå dit krävs ett jobb som ger pengar och ett B-körkort som ger behörighet. Det är viktigt att ha ett stort mål. Men lika viktigt att börja i rätt ände. Därför är hans första mål att få ett jobb. Han har formulerat en arbetsansökan, och har redan nu hopp om lyckas få något av de där jobben som han har sökt. Tillsammans kollade vi upp Twitter-tipset om att Bräckegymnasiet i Göteborg har en eftergymnasial vuxenutbildning för yrkeschaufförer. Utbildningen är 40 veckor, har sexton platser och genomförs i samarbete med Arbetsförmedlingen. Plötsligt finns ett stort, realistiskt mål inom räckhåll.

***

Innan vi säger hej träffar vi Malin Augustsson över en kaffe på da Matteo Bageri & Bageri. Hon tar den här bilden på oss.

Fortsättning följer. Och om du vill: peppa gärna Mohamed med ett mejl.