“En magisk kväll” när bloggen firade fem i vardagsrummet

Det tog timmar innan jag somnade den natten. Ett lyckorus, ett bultande hjärta och tusen små minnesbilder höll mig vaken i en värld av overklighet. Ett spontant infall någon gång i somras, en befängd idé om att fira bloggens fem första år tillsammans med inbjudna läsare blev till en oförglömlig hemma-hos-fest.

Allting kändes perfekt den här kvällen. Solen sken rakt in genom balkongdörren när gästerna började droppa in, gratulera och hälsa runt, ta ett glas och några snittar. Sorlet – och värmen – växte i takt med att köket och vardagsrummet började fyllas upp. Jag hälsade välkomna, sa skål och berättade hur glad det gjorde mig att alla kommit hem för någonting så märkligt som en fest för en jubilerande blogg. Och hur jag samma dag hade fått ett vykort från min mamma, som gratulerade till ”de senaste fem åren”.

Det skulle bli utlottning också. Och likt en rutinerad tv-kock hade jag förberett en skål med namn på alla gäster. I potten: sällskapsspelet Äntligen reklam!, som går ut på att gissa reklamslogans och logotyper. Grattis till Philip, Sarah och Annika som vann varsitt spel.

Det var en härlig samling människor som hade lagt vantarna på de femtio platserna: branschkollegor, uppdragsgivare, tidigare klasskamrater, reklamforskare, reklamstudenter, konstnärer, föreläsare och struktörer. En del hade jag aldrig träffat förut, och det var riktigt kul att få träffa dem (samtidigt som det var modigt av dem att komma hem hit, bara sådär). ”Vi pratar mycket om sociala medier”, sa jag, ”och ofta menar vi de som är digitala. Men frågan är om inte det här – att mötas i verkligheten – är det bästa sociala mediet. Ta vara på tillfället.”

I andra änden av lägenheten – där temperaturen var något svalare – fanns det möjlighet att bläddra i reklamrariteter som Reklown, Guldägg & beska droppar, Skrivbok, Ord till salu och The Creative Revolution. Eller plocka senaste numret av Filter.

Lite senare: världens kanske första vardagsrumsföreläsning. Jag berättade om den 23 augusti 2006 – dagen då jag startade den här bloggen – och förklarade att nyfikenhet sedan dess har varit min drivkraft. Jag hyllade de första läsarna (flera av dem fanns på plats, som Evelina, Anna, Maria, Fia och Fredrik till exempel), jag pratade om genombrottet, hyllningsbreven och vikten av goda råd. Men också om det självutlämnande i att blogga – och hur folks kritik vid ett fåtal tillfällen har gjort mig verkligt ledsen.

Men i sådana stunder är det enda rätta att ”bryta ihop och gå vidare”. De flesta i den här branschen är schyssta, och ryggdunkar hellre än knivhugger en. Dessutom måste man ta risker ibland. Som att säga upp sig. Följa sitt hjärta – och sin hjärna. Fortsätta att gilla människor – och leva i tron att ingenting är omöjligt.

Jag kallade dagens första gäst – Fredrik Toreskog – upp på den anspråkslösa scenen. Han berättade om den resa som han påbörjade för nästan exakt ett år sedan, och som ledde till ett fullsatt Konserthuset den 8 februari. Sedan hämtade han gitarren, och spelade Coffee Break och Superman. Publiken lyssnade andäktigt.

När applåderna klingat ut förklarade jag att livet är ironiskt ibland. ”Här skriver man en blogg om reklam och hoppas nå en stor publik. Men det är först när jag skriver om någonting helt annat som besöksiffrorna slår i taket.” Och så läste jag mitt i särklass mest lästa inlägg – det om mötet med Killen på tåget i oktober förra året. Det är fortfarande känslosamt att läsa den texten högt, och jag fick kämpa för att inte darra på rösten. När jag läst sa jag: ”Ge en stor applåd för Mohammed Mussa Abdulkadir”. Och ett sådant välkommande han fick! Han sken som solen när han berättade om de tio månaderna efter frigivandet, om sin pappas långpromenad till Migrationsverket, och om viljan att snart hitta ett jobb för att kunna försörja sig själv. Efter att ha hört hans berättelse föll sig mina slutord naturligt:

Vid en första anblick är det lätt att tro att Please copy me är en blogg om ord. Men den som tittar lite närmare upptäcker att det är en blogg om människor. Och det kommer den fortsätta att vara.

Kvällen fortsatte med mer mingel toppat med kaffe och supergoda cupcakes med äpple/kanel och red velvet. Många grabbade en bloggbok, och vissa fick till och med en hälsning och en signatur med sig hem. Bara du som var där kan förstå hur gärna jag – och kanske du också – ville att den här kvällen aldrig skulle ta slut. Inte många kvällar kommer att vara som denna. Men kanske händer det igen.

***

Jag måste bara få berätta om Philip. Han var en av de lite mer långväga gäster som hade tagit sig till Göteborg för att vara med om Femma hos Please copy me. Philip bor i Lund. Inför festen mejlade jag en vägbeskrivning till alla gäster, och berättade att Redbergsplatsen är närmaste hållplatsen. Men Philip, som både läste fort och är stockholmare, läste Medborgarplatsen. På måndagen flög han därför till Stockholm för att ladda inför tisdagens hemma-hos-fest. Vid två-rycket i tisdags eftermiddag sitter han på en uteservering när han tillsammans med en kompis inser sitt misstag. Han är 50 mil fel, och festen börjar om fyra timmar. Han skyndade sig att köpa en X2000-biljett, och hinner precis i tid till festen. “Att missa detta var inget alternativ, och nu i efterhand är känslan att det var värt varenda timme och krona”, skriver han i ett mejl. “Dessutom har jag vaskat en flygbiljett mellan Stockholm och Malmö – men någon gång ska vara den första!”

Christer Hedberg, till vardags online director på Stendahls, har tagit dessa fantastiska bilder. På Facebook hittar du alla bilder från kvällen (kommentera och tagga gärna!).

Johan Sjödelius och jag.

Niclas Hermansson och Stefan Thomson.

Peder Nilsson och David Stiernholm.

Min Evelina (Olofsson) och Sara Persson.

Jag hälsar välkommen, och läser grattiskortet från lilla mamma.

Annika Mayer (bilden), Sarah Larsson Bernhardt och Philip Ohlsson vann utlottningen och varsitt Äntligen Reklam!-spel.

Annika Mayer och Magnus Fredriksson.

Sara Persson i solskenet.

Fredrik Rosvall och Térese Wikström.

Navid Modiri pratar med Evelina Olofsson och David Stiernholm.

christerhedberg_110823_195456_44

Andréas Uppman Nilsson och Jonathan Mattebo.

Malin Augustsson.

Fredrik Toreskog spelade Coffee break och Superman.

Mohammed Mussa Abdulkadir och jag.

Håkan Aludd, Anna Gustafsson och Fredrik Toreskog.

Jonathan Mattebo och Magnus Fredriksson.

Niclas Hermansson och Joakim Ahnfelt.

Tack till Pontus, Navid, Sara, Andreas, Fredrik, Terése, Peder, Maria, Fredrik, Ida, Anton, Eva, Joakim, Emma, Jonathan, David, Sandra, Jonas, Annika, PA, Sarah, Niclas, Johanna, Christer, Anna, Evelina, Malin, Malin, Ann-Sofie, Marie, Stefan, Madeleine, Owe, Johan, Christopher, Christian, Joakim, Marcin, Håkan, Fia, Andréas, Philip, Magnus, Anna, Philip, Martina, Gunnar, Mohammed och Henrik för att ni gjorde det här till en oförglömlig kväll. Stort tack för alla fina, roliga, goda presenter. Och tack för alla kramar, smittande leenden och varma ord.

Tack för Evelina (min flickvän), Malin (min syster) och Malin (min vän och art director) för enastående insatser med att se till att alla var mätta, otörstiga och glada. Tack till Anna Gustafsson som ordnat med galet goda cupcakes. Tack till Christer Hedberg som fotograferade. Tack till Filter som bjöd på sitt senaste nummer. Tack till CP+B Europe, Arctic Paper och Billes Tryckeri som på kort tid ordnade en limiterad upplaga av bloggboken Please copy me. Tack till Fredrik Toreskog för musiken och inspirationen, och till Mohammed Mussa Abdulkadir för modet och vänskapen.