Historieberättande är det nya vitt och fräscht
Du som knarkar bostadsannonser vet att har du sett en, då har du sett alla. De är alla stajlade och fixade och fixad till tusen. Alla spår av att där någonsin har bott någon är utraderade – och ersatta att attiraljer som puttar upp priset ytterliga några tiotusen.
Då kan det vara skönt med någonting annorlunda. Som sekelskiftesvillan i Jönköping. Eller den där 2,5:an i Farsta. De lyckas med det som alla vill, men som de flesta går miste om genom att härma andra.
Vi börjar i Jönköping.
Tidigt i morse kontaktade Johanna Linder mig. Hon är programledare för radioprogrammet Morgonskiftet på P4 Jönköping, och skickade mig länken till en rätt märklig bostadsannons. Den visade ett stort hus i ett av Jönköpings äldre stadsdelar. Det första som slår en är att alla foton är färgade i sepia. Det andra som slår en är att det finns människor på bilderna. Människor från en svunnen tid (eller åtminstone människor som gått loss bland teaterkostymerna). Kanske har de bott i huset en gång i tiden. Kanske är det någon i den konservativa mäklarbranschen som vill bryta ny mark. Oavsett vilket: får det här någon att punga upp två miljoner för huset?
Den frågan diskuterar vi live i programmet under den tidiga morgonen. Du kan lyssna på inslaget här.
Min poäng: reklam handlar om att göra det oväntade. Det gör man här. Och genom att berätta någon form av berättelse har du lättare att fånga människors intresse. Det gör man också här. Genom att våga bryta ett mönster får de mig att uppmärksamma och komma ihåg. Och lyckas också rikta min uppmärksamhet mot någonting annat än de annars uppenbara renoveringsbehoven. Dessutom ger människorna liv åt huset.
Men människorna i bilderna skapar också en annan känsla. En obehaglig känsla av att de egentligen inte hör hemma där. De för mina tankar till filmen The Others. Att de finns med i vissa bilder, men lyser med sin frånvaro i andra gör att jag börjar misstänka att de är spöken. Och spöken skänker inte den trygghet som blivande husägare söker. Nu ska det bli spännande att se hur många som ändå vågar lägga ett bud på kåken.
Vidare till Farsta. Och Lennart.
Där – i Farsta – bor Mattias Sjöstrand med sin son. Men inte länge till. Nu säljer han lägenheten. Mattias är copywriter och creative director på One Motion. Han bad mäklaren om lov att själv skriva texten i bostadsannonsen, fick ett ja, och väljer att rubricera den “Världens personligaste bostadsannons”. Den börjar:
Har du tänkt på att bostadsannonser alltid ser likadana ut? Det pratas om öppna planlösningar, kvalitativa vitvaror och fantastiska renoveringschanser. När du går på visning så har bostaden inretts med designmöbler och allt personligt är bortplockat. Helst skall vi tro att det aldrig bott någon där. Brukar du gå på det?
Alla bostäder har en historia. Och den är nära sammanvävd med de personer som bott där. Här kommer min berättelse.
Sedan berättar han historien om lägenheten. Hur han fann kärleken. Och förlorade den. Hur han fann någonting annat. Om hur han och hans son har lekt och trivts i lägenheten. “Det var i den här lägenheten mitt och min sons nya liv började. Vi bestämde alla regler. Här har det till exempel aldrig bråkats.” Fint. Och trots att texten kanske är i längsta laget – och att livskvalitet är ett hopplöst slitet ord – ger den här texten lägenheten en själ på riktigt. Den säljer en dröm. Eller åtminstone en förhoppning om en sådan: “Efter två år i Gubbängen skall jag och min son nu flytta vidare. Jag kan inte lova dig lika lyckliga stunder som vi har haft. Men jag kan önska dig det.”
***
Jag gjorde efterforskningar på det där huset i Jönköping. Det visade sig att det är Svensk Fastighetsförmedling som själva har skapat snackisen. Deras fotograf Max Andersson kom på idén, och genomförde den tillsammans med statister från teatern och museet i Jönköping.
***
Vad tycker du?