Så föds ett ord

Jag skriver ett mejl. Jag skriver fel. Eller snarare: jag stavar fel. Det händer då och då. Det är lite pinsamt. Med tanke på att jag är copywriter borde jag kunna det här med att skriva och stava. Och det kan jag ju – egentligen. Men ibland vill tankarna och fingrarna för mycket och för fort, och då blir det fel ibland. Eller fel och fel, förresten:

Jag ska skriva undra. Men mitt i tanken kommer jag på att fundera möjligen är ett bättre val. Så det blir ett mellanting, en mix. Det blir varken undra eller fundera. Det blir fundra.

Fundra. Jag tittar på ordet. Är det ens ett ord? Dum fråga, klart det är ett ord. Det är ett alldeles utmärkt ord dessutom, ett – visserligen ganska oplanerat, men ack så välskapt – barn till pappa Fundera och mamma Undra.

Jag googlar fundra, och upptäcker det som en googling brukar avslöja: att någon annan redan har tänkt ungefär likadant, och att ordet fundra utan tvekan finns. Både som verb och som substantiv dessutom. Att fundra och en fundra. Marie Ek Lipanovska har till och med skrivit en bok som heter Fundra. Boken börjar med en förklaring:

Fundra är en ordlek. Det är en tankekedja. Först undrar jag över något, därefter funderar jag, för att sedan förundras.

Ibland är det helt rätt att stava fel. Så föds ett nytt ord. Hej, fundra!