Att (nästan) nå sitt mål
Det här inlägget handlar lite om att springa, men mest om att tänka rätt. Och om att strunta i det där som folk kallar realistiskt.
Det har väl svårligen gått dig som följer den här bloggen förbi att jag har blivit löpare (har skrivit om det här och här). I helgen sprang jag Midnattsloppet i Göteborg – milloppet som varit mitt stora träningsmål de senaste månaderna. Efter att i fjol – brutalt otränad – kämpat mig runt på 1,02 utmanade jag mig själv att inför årets lopp träna ordentligt för att lyckas pressa mig under 50 minuter. För mig är milen under 50 minuter en riktigt tuff utmaning (på gränsen till ouppnåelig faktiskt, precis som för många andra; bara en av sju Midnattsloppslöpare springer under 50). Därför har jag tagit utmaningen på stort allvar; jag har sprungit långt och fort, tränat i backe och i utförslut. Jag har provsprungit banan, och noga tänkt ut en taktik för att orka springa fort hela distansen ut.
Jag har pressat mig hårt. Men långsamt har det gått upp för mig att löpning handlar lika mycket om huvudet som om benen; under mina svåraste träningspass har farttröttheten slagit till. Farttrötthet, ja det kallas så när du springer på höjden av din kapacitet. Precis på den där gränsen märkte jag hur tankarna började spela en avgörande roll. Impulsen att ge upp slog till med kraft. Det blev en kamp i hjärnan, de negativa tankarna mot de peppande positiva. Den där kampen störde mig – och väckte mitt intresse för frågan: hur tränar man sin hjärna? Jag bestämde mig för att hitta en bok som kunde ta mig närmare svaret.
Det blev Det blir alltid som man tänkt sig (titeln i sig sammanfattar rätt precist vad det här med mental styrketräning handlar om). Olof Röhlander, som skrivit boken, är mental tränare, coach och föreläsare – utsedd till Årets talare 2012. Han skriver om hur ett tydligt, tändande och tidsbestämt mål får oss att sluta se hinder och istället skapa en handlingsplan för lyckas uppnå det. Genom att skapa målbilder, triggers och göra en gräddfil för positiva tankar kan du styra hur du mår, agerar och presterar. Det må låta som flum och hokuspokus. Det är det inte. Det visar bara att förmågan att lyckas – precis som det mesta i livet – handlar om inställning.
Hur gick det då på Midnattsloppet? Min tid i mål blev 50 minuter och 10 sekunder. Snubblande nära min målsättning med andra ord. Men om du tror att jag är besviken: glöm det. Med den tiden, med den prestationen och med den personbästaförbättringen är det helt omöjligt för mig att vara missnöjd. Istället är jag stolt – och en aning revanschhungrig (nästa år, nästa år…). Jag är nöjd med att ha satt upp ett tufft mål – och n-ä-s-t-a-n ha nått det. Om jag hade varit mer realistisk, och utmanat med själv att springa under… säg 55 minuter, då hade jag sannolikt inte landat ens i närheten av den här tiden.
Du fattar säkert grejen; det här tänket går att copypejsta på många områden. Ofta sätter vi för låga mål (eller inga alls). Vi behöver bli bättre på att utmana oss själva med smått orealistiska mål, förbereda oss mentalt på att vilja lyckas – och också träna, träna, träna (10 000 timmar!) för att nå det där målet.
***
Bonus. Olof Röhlander släpper i dagarna sin nya bok Bli en vinnarskalle.