”Jag ringde och sa att hans dator låg i en box på T-centralen”

Många känner inte till Eric Ericson. Och för de få som gör det är han något av en gåta. Själv kallar han sig förläggare. Så vad lockade honom till reklambranschen? Och varför valde han så snart att lämna den?

Den här texten är hämtad ur det analoga månadsbrevet Please copy me, utgiven 2014.

– Jag hade så otroligt dåliga betyg i skolan, jag tror jag hade 2,3 av 5 när jag gick ut nian. Det blev aldrig ens av att jag gick vidare till gymnasiet faktiskt. Istället skaffade jag mig en massa ströjobb. Jag var moppebud ett tag, jag jobbade på dagis ett tag – det var faktiskt väldigt roligt – sedan jobbade jag på Burger King ett tag – det var fruktansvärt – och efter det jobbade jag på Jacksons, en antikaffär som säljer 1900-talsmöbler.

Erics pappa heter Hans Christer. H C Ericson. Han var – han dog i december 2012 – en framstående grafisk formgivare. Bland annat skapade han mönster, affischer och grafiska profilprogram för Ikea, Lammhults, Gleerups och Kosta Boda. Eric berättar att hans pappa definitivt har påverkat att han också blev grafisk formgivare. Eric menar att han har fått mycket gratis från honom, men tror att hans pappa nog hade mått bättre av att inte jobba jämt.

– Jag sökte och kom in på Beckmans. Jag var 18–19 då. Jag var alldeles för ung, inte skolmogen alls. På Beckmans lärde jag känna Anders Krisár, och tillsammans gjorde vi en anti-rasistkampanj som visade röntgenbilder på människors kroppsdelar. Budskapet var: ”vi är alla lika på insidan”. Vi fick ut den filmen på Sveriges alla biografer, och till och med MTV visade den. Jag tyckte att det var en viktigt och intressant grej att göra, men det tog nästan tio månader, och jag var inte så mycket på skolan då. Skolan beslutade att vi inte fick gå kvar, trots att det var andra i klassen som hade varit borta lika mycket som oss.

Eric får sina bästa idéer när han inte tänker. I de stunder då han sover eller springer eller inte gör någonting alls, då kommer idéerna. Han beskriver hur inspirationen kommer till honom, snarare än att han söker sig till den. Det ena leder alltid till det andra, och han håller ”att göra” högre än ”att tänka”. Processen är alltid mer intressant än det färdiga resultatet, menar han.

– Efter det där året på Beckmans fick Anders och jag jobb på en reklambyrå i Köpenhamn. Efter att ha slavat på Burger King och som moppebud var det rätt så bra, måste jag säga, att få jobba på en flashig byrå. Det var ett kul jobb, och jag minns att vi jobbade med Carlsberg och Dagbladet Arbejderen. Jag minns också att vi funderade på om det gick att bo på jobbet, utan att någon märkte det. Vi hittade ett utrymme på vinden, och där sov Anders i en skrubb och jag bakom en fotofond. Det tog över tre månader innan vi blev upptäckta. Vi höll på med massa sådana grunkor då.

Kreativ och väldigt, väldigt, väldigt envis. Så väljer Eric Ericson att beskriva sig själv som barn. Om han väl hade bestämt sig för något gick det inte att sätta emot. Och han menar att han fortfarande är ungefär likadan, men lägger eftertänksamt till: ”fast kanske är jag lite klokare nu”.

– Sedan blev vi headhuntade, Anders och jag, till Young & Rubicam i New York. Det var stort. Men vilka kunder vi jobbade med, det kommer jag inte ens ihåg. Jag minns det ärligt talat inte som att vi jobbade särskilt mycket, det tycker jag aldrig att man har gjort när man arbetat på reklambyråer. Jag tycker mest att man dricker kaffe – och jobbar med egna grejer. Jag minns att jag läste otroligt mycket faktaböcker när vi bodde i New York. De flesta handlade om Mellanöstern.

Det stora intresset för Mellanöstern kom för Eric att resultera i resa efter resa dit. Flera gånger om har han besökt Israel, Jordanien, Libanon och Egypten. I Syrien har han varit över 15 gånger. Det var också där han fann Palmyra – mitt ute i öknen – och omedelbart bestämde sig för att göra en fotobok om den antika ruinstaden.

– Jag träffade en tjej som jag blev jättekär i, och bestämde mig för att lämna New York och flytta hem till Sverige. Jag insåg snart att jag behövde ett jobb, och Storåkers sökte en art director, så jag gick dit på anställningsintervju. Vad som hände? Jag började rita på en vägg. Jag bara ritade på – det tog någon dag eller så – och det blev en stor väggmålning, ett schematiskt system över samhället, hur det fungerar. Jag fick jobbet.

Hur samhället är uppbyggt och fungerar verkar fascinera Eric Ericson. Han har skrivit boken Så fungerar samhället (2009), vars skildring – enligt baksidestexten – ”har lånat drag från framstegsblinda marknadsförare, och språket påminner om övertända copywriters från multinationella reklambyråer.” Eric står dessutom bakom boken Brev till samhället och sällskapsspelet Välkommen till samhället, där ”spelaren kommer i kontakt med olika myndigheter, känslor, institut och problem på vandringen genom livet”.

– En av de första dagarna på Storåkers minns jag att Micke (Michael Storåkers, då vd för byrån) hade blivit bestulen på sin dator. Då busringde jag till honom och sa att den låg i en box på T-centralen, och att han kunde få köpa nyckeln till boxen om han ville. Sedan kom polisen dit, så det gick väl lite långt, men det var roligt. Han blev rätt förbannad när han fick veta att jag hade skojat med honom, men jag tror också att han tyckte att det var kul eftersom det var gränslöst.

Hans yrke är förvisso grafisk formgivare, men förmodligen har få människor skrivit så många böcker och brev som Eric Ericson. I boken Korrespondens (2010) har han på över 500 sidor bestof- samlat de meddelanden, brev och teckningar som han – en masse! – genom åren har skickat till myndigheter och nära vänner. Att skriva gör Eric allt oftare och med allt större lust, säger han. Förklaringen? Att det är så enkelt; man behöver ingen kamera, ingen repro, inget ljus. Det är bara ord.

– Att jobba med reklam i Sverige, på Storåkers, det var … ganska trist faktiskt. Men det var kul också, för jag höll på med många egna grejer. Det fanns en färgkopiator där, och en skrivare och en portomaskin, så på det sättet var det bra. Men reklam var liksom inte det jag ville göra; jag jobbade där för att tjäna pengar som kunde finansiera mina egna projekt. Det är mycket mer intressant att göra böcker än att göra en reklamkampanj. Det ger mig mycket, mycket mer. Jag brann inte för reklam, helt enkelt. Jag tycker inte heller att jag är någon bra art director; det finns andra som kan det där mycket bättre. Jag gör fortfarande reklamjobb ibland, som rådgivare, men att jag skulle sätta mig på en byrå igen, det finns inte, inte en chans.

Idag ser sig Eric Ericson främst som förläggare. Tillsammans med Thomas Olsson driver han förlaget Orosdi-Back, som ger ut både konstböcker och skönlitterära böcker, däribland Erics senaste bok. Den heter Tack på förhand, och handlar om hur människor i Stockholms tunnelbanesystem försöker att förhålla sig till de oskrivna regler och skyldigheter som det innebär att resa tillsammans med andra. Hans nästa bok kommer återigen att ha koppling till Syrien.

– Att starta förlag är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Det innebär väldigt, väldigt mycket jobb – och ändå går det superdåligt rent ekonomiskt. Samtidigt är det här jobbet det roligaste jag någonsin har haft. Jag får träffa en massa intressanta människor, och får lov att djupdyka i spännande ämnesområden. Vi ger bara ut böcker som vi själva tycker om, och det är enormt kul att få förpacka en bok, att bestämma innehåll och formgivning. Det gillar jag nu, men imorgon kanske jag gör någonting helt annat. ❏

***

Läs också

👉 Jesper Kouthoofd: “Det är själsligt dränerande att jobba i den här branschen”