Allt som räknas på din begravning är det här

Jag var på begravning idag. Bertil, en fin man och släkting, har lämnat oss. Det är alltid lika märkligt.

Någon som fanns här nyss har lämnat. Och det gör alltid ont. Knytersigihalsenont. Som om man vill fly, men vet att ingenstans finns att fly sorgen. Man är i den.

Och det blir så tydligt vad som hela tiden betyder något här i livet. Inte vad du gör, vad du tjänar eller når för berömmelse. Nej, inget sådant nämner ingen på din begravning.

Allt kokas ner till bara detta: hur du mött andra människor. Hur du fick dem att känna. På vägen – det som är hela tiden, är livet – är det förrädiskt lätt att glömma bort detta: det du lämnar efter dig är hur du fick människor som du mött att må.

***

I was at a funeral today. Bertil, a fine man and relative, has left us. It’s always so strange.

Someone who was just here has left. And it always hurts. It knots-in-the-throat-hurts. As if you want to escape but know there is nowhere to escape the grief. You are in it.

And it becomes so clear what matters all the time in life. Not what you do, what you earn, or achieve fame. No, none of that is mentioned at your funeral.

It all boils down to this: how you have met other people. How you made them feel. Along the way – what is all time, is life – it is treacherously easy to forget this: what you leave behind is how you made the people you met feel.