Noll pers i publiken 

Vi tänker ofta på andra när vi skapar. Kanske gör du också det, tänker: ”Vad ska andra tycka om det här?” Dessa andra blir publiken som du tänker du, förhåller dig till, försöker pleasa. 

Men tänk om du kunde tänka och skapa som om det satt noll pers i publiken. Tänk om du skulle skriva för en audience of none, och inte för andra.

För när ingen varken buar eller applåderar – hur vet du då om det är värt något? Bara du kan veta, tycka, känna. 

Hur mycket bättre blir det inte när du ger blanka fan i vad andra ska tycka? När du kickar självcensuren rakt i kulorna. När du unnar dig att skita i att tänka på andra. För i publiken sitter ingen. 

***

We often think of others when we create. Maybe you do too, thinking: “What will others think of this?” These others become the audience that you think about, relate to, and try to please.

But what if you could think and create as if there were zero people in the audience? Imagine writing for an audience of none, and not for others.

Because when no one is booing or applauding – how do you know if it’s worth anything? Only you can know, think, feel.

How much better will it be when you don’t give a damn about what others think? When you kick self-censorship right in the balls. When you don’t give a shit about thinking about others. Because no one is in the audience.