Det ofärdiga

Antoni Gaudí blev aldrig klar med Sagrada Familia i Barcelona.

Han dog för snart 100 år sen, och han jobbade oförtrutet och alltmer intensivt med sitt bygge i 40 år.

Sagrada Familia är fortfarande inte klar.

Kommer den någonsin bli klar?

Borde den någonsin bli klar?

Eller var det Gaudís tanke, redan från start eller väckt längs vägen, att Sagrada Familia aldrig skulle stå klar?

Om inte för allt det andra skulle det ofärdiga ha särskiljt Sagrada Familia från alla andra kyrkor, katedraler och basilkor i världen.

Alla är de klara, avslutade, redo att beskåda, beträda.

Sagrada Familia är en byggarbetsplats. Kanske världens vackraste sådan.

Gaudí ligger begravd på denna byggarbetsplats. Kanske vänder han sig i sin grav när han hör att folk jobbar febrilt för att färdigställa det arbete han påbörjade 1883.

“Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”, skrev Tomas Tranströmer. Dikten heter Romanska bågar, men i en tolkning var det någon som av misstag kallade den för Romerska bågar.

Hur ointressant, eller intressant, är inte det ofärdiga? Hur mänskligt, eller omänskligt, är inte det?

Skulle Sagrada Familia vara ens hälften så tilldragande om storverket vore 100 procent i mål?

Vi minns det oavslutade eller avbrutna bättre än det avslutade. Det kallas för Zeigarnik-effekten, efter den litauisk-sovjetiska psykologen Bluma Zeigarnik. Hon fann att spänningen finns kvar i det som inte avslutas. En paus, en cliffhanger eller en berättelse som är ofullständig gör det hela mer minnesvärt (alltså värt att minnas). Det ofullständiga makes sense.

Gaudí hade inte bråttom.

Han fick ofta frågan: “När är kyrkan klar?”

Han svarade alltid: “Var inte oroliga. Min kund har inte bråttom. Gud har all tid i världen.”

Gud, ja. Gaudí och vi andra, nej.

Hur många människor har dött utan att få se Sagrada Familia fullbordat? Några av dem kanske jobbade på bygget. Andra såg det varje dag, på väg till jobb och skola.

Vi människor dör ofärdiga.

Vi blir aldrig färdiga.

Och det är som det skall.