“Jag tänker inte posera”

Jag träffar fotografen David Einar i studion vid S:t Eriksplan. Han är sleeve-tatuerad och berättar att han ska köpa hönsmat på vägen hem till gården i Linköping. David har fotat fyra nya poddgäster. Jag gör podden – han plåtar gästerna. Och vi kommer att prata om vårt första jobb ihop. 2014.

Jag har bestämt mig för att göra det sista numret av det analoga månadsbrevet. Och bestämt att det ska handla om seniora kreatörer. Riktigt seniora.

Så David och jag kånkade kamerautrustning ut till Färgfabriken, och mötte där Carl-Johan de Geer, 75. Han var i färd med att iordningställa inför sin samlingsutställning. Han mötte oss i målarrock och glasögonen hängde om halsen. Han sa kort: “Jag tänker inte posera. Ni får följa med mig och fota när jag jobbar.”

Han bläddrade bland sina konstposters, pekade på någon skolbänk – “där ska jag sitta och spela någon truddelutt” och höll länge på att greja med en slingrande tågbana som kraschade in i något berg. Han sa mycket lite. Hummade mest, och berättade att han varje dag cyklade till och från konsthallen – “det håller mig ung, och jag har en kropp som klarar det.”

Efter en timme eller så med de Geer satte vi oss i taxi till Lidingö, på väg till nästa seniora kreatör. Taxin släppte oss utanför en vit enplansvilla med lång trädgård. Vi plingade på, och Gunilla Pontén öppnade. Vi klev in i hallen där en hel grupp skyltdockor hälsade oss, klädda i färgstarka klänningar och tajta hattar. Vi fick ta plats i skinnsoffan i tv-rummet, jag vill minnas att den var vit. Hon hade fortfarande en tjock-tv, och under fjärrkontrollen på glasbordet vilade den ännu mer färgstarka tv-tidningen. Gunilla gick för att hämta kaffe i köket. David och jag slängde en blick på varandra. Lite som: livet ändå, tänk vad man får vara med om. Här satt vi i en skinnsoffa i tv-rummet hemma hos Gunilla Pontén, 86.

Från köket hörde vi Gunillas man ifrågasätta hennes medverkan. “Varför ska du vara med på det här för?” Jag hann tänka att det var en bra fråga. Men Gunilla var av annan åsikt: “Dom ska bara ställa några frågor”, väste hon till svar så att det hördes hela vägen ut i tv-rummet.

Hon kom med kaffet och tog plats i soffan. Men några frågor fick jag aldrig ställt. Istället pratade hon i nära på två timmar. Oavbrutet. Om London och Paris. Om ungdomens dagar, och – förtjust – om att spela trummor i en reklamfilm. Om att fortfarande vara ihågkommen och uppskattade. “Unga kvinnor älskar mig.”

När David skulle plåta henne frågade han om hon kunde visa upp sina många ringar. Det kunde hon. “Kan du peka finger mot kameran?”. Gunilla tvekade kort. “Jag gör vad jag vill. Jag är gammal nog för det”, sa hon och reste fingret i vädret. David fångade ögonblicket.

Kort därefter var ögonblicket förbi, och vi stod vimmelkantiga på gatan utför villan. Gunilla vinkade från stentrappan. Livet ändå. Tänk att man får vara med.

***

Fem år senare dog Gunilla Pontén, en senjunidag. Hon blev 90 år och lite lite. Carl-Johan de Geer är 85. Han jobbar fortfarande.