Att sälja är att hjälpa

Strax före jul fick Elis en idé: “Vi ska hämta folks julgranar, pappa, när de vill bli av med dem”. Elis är 10, och har fått upp ögonen för att det finns sätt att tjäna egna pengar (och köpa sådant han villbehöver till sin motocross, och allt som kommer med den).

Sagt och gjort. Jag hjälpte honom att skapa en flyer, och skjutsade runt i villaområden in mot stan. Han sprang från brevlåda till brevlåda med sina flyers. Jag hyrde ett släp till dagen som är idag. 10-12 hörde av sig, ville gärna att Elis och hans pappa (jag) skulle hämta deras gran. Elis hade bestämt att det skulle kosta 80 kronor att få granen körd till återvinningen, varav 20 kronor skulle gå till Unicef.

Idag när vi vaknade och skulle iväg hade det snöat ordentligt under natten. Det var en halt och frostigt väder att ge sig ut i. Första stoppet: hos Erna, 76, som bor i ett hus ute vid ett fiskeläge nära oss.

Hon har swishat och messat, undrar om vi kan komma in och hämta hennes gran. Klart vi kan. Så vi börjar där, och när vi svänger in med släpet skottar Erna utanför huset, i snöyran. Hon berättar att hennes man är sjuk, och att hon därför behöver lite extra hjälp. Med granen till exempel. Det är en lätt sak att ordna, för oss.

Och på vägen ut erbjuder jag hjälp att skotta uppfarten. Erna skiner upp: “Åh, vill ni hjälpa mig med det?” Och det vill vi gärna: hjälpa. Så Elis och jag skottar uppfarten till huset, “så att hemtjänsten kommer fram; de är på väg alldeles snart”.

“Jag swishar er”, säger Erna.

“Kommer inte på fråga”, svarar jag, och Elis protesterar inte det minsta.

Det är en ynnest att få hjälpa. Och att få tacka ja till hjälp. “Ni är änglar”, hälsar Erna när vi vinkar hej och far vidare för att hämta upp fler granar. Att sälja är att hjälpa. Att hjälpa är en ynnest.