Del 1 av 6: Hur du misslyckas som löpare (och hur du låter bli)

Vad är detta? Jo, så här:
Jag har skrivit en bok. Om att hitta löpningen. Om att sätta mål. Om att kanske inte alltid lyckas nå det. Den boken vill jag ska nå en publik, som dina ögon och ditt hjärta snart, och därför publicerar jag hela klabbet här. Så att du får läsa det jag vill dela. Enjoy!

“Du vet att du är en löpare när du blir avundsjuk när du ser andra som springer.”

Så sant. Så smärtsamt sant.

Det här är berättelsen om en mans försök att besegra sitt yngre jag. Om att bli bättre och snabbare. Om att sätta ett mål, bara för att se det glida allt längre bort. Men också om att resa sig efter motgångar, igen och igen, och att upptäcka att det aldrig bara handlade om tider eller lopp.

Det här är min historia – fylld av hopp, övermod, kollapser och triumfer. Från mina första trevande steg som löpare till drömmarna om att slå min tid på Göteborgsvarvet som 20-åring. Det här handlar om att upptäcka hur kroppen kan överraska och svika, men också om att hitta något mycket större än själva löpningen.

För längs vägen hände något. Jag började springa för att bevisa något för mig själv. Men löpningen lärde mig istället vad som egentligen betyder något.

Så om du någon gång har funderat på att snöra på dig löparskorna, om du vet hur det känns att slåss mot trötthet, smärta och kanske dina egna höga förväntningar – då är den här boken för dig.

För vi kommer att misslyckas. Många gånger.

Men det är just där – i misslyckandet – som vi kan hitta något värdefullt.

***

Vi börjar med slutet. Det blir bäst så.

Den 17 augusti 2017 skrev jag:

Det är den näst sista augustidagen, och det regnar disigt. Klockan visar 19.19, och ute det är fortfarande ljust som på dagen. Det är en sådan där kväll där det är lockande att inte ge sig ut och springa (även om det bara är en terrängig 5-kilometersrunda som väntar). Den är på’t-igen-springet efter Midnattsloppet. Det ska inte gå fort och inte vara särskilt långt.

Det är över på en halvtimme. Ändå är det frestande att låta bli, att istället krypa upp i soffan och tända i eldstaden. Om jag inte hade ett nytt mål klart för mig, då hade jag nog gjort det. Men nu lägger jag fram kläderna och ställer fram skorna. Det gör det lite svårare att bara hoppa över allt. Jag kom iväg. Med pannlampa (becksvart i skogen). Det blev strax över 6 kilometer. Man ångrar aldrig ett träningspass. Inte den kvällen heller.

***

Jag var trettio när det hände

Som man bäddar får man betalt. Jag var trettio när det hände.

– Familjen – Vi va dom.

Jag älskar att springa till den här låten.

Långsamt, långsamt drar den mig in i trans.

Rytmen, andetagen, skånskan, syntharna, allt.

***

Hur allt började

Jag heter Mattias och är 30 år.

För tio år sedan sprang jag GöteborgsVarvet på 1:48.09.

Då var jag vad man brukar kalla för naturligt vältränad. Jag kan inte ens minnas att jag tränade nämnvärt inför det där loppet på 21 kilometer. Det var mitt andra GöteborgsVarv, men sedan dröjde det länge innan jag stod på startlinjen igen.

Vad som hände? Livet hände.

Jag läste på högskolan, träffade mitt livs kärlek, vi flyttade ihop och till Göteborg, jag pluggade mer och fick mitt första riktiga jobb. Jag försökte ibland få in träningen i schemat, men det ville sig aldrig. De där åren kan enklast beskrivas som intensivt passiva.

Jag har aldrig varit typen som springer långt. Som liten höll jag på med friidrott – sprang helst 60 meter och hoppade längd – och spelade fotboll och innebandy. Men att springa längre än de på gymnastiken obligatoriska 3,2 kilometrarna längs elljusspåret? Aldrig. Efter en kilometer hade jag blodsmak i munnen, ont i luftrören och ömmande benhinnor.

Pappa däremot sprang. Han började efter sin skilsmässa, innan jag föddes, och höll i det. Han valde löpningen framför flaskan. Ett klokt val.

För ett år sedan, i februari 2012, reste Evelina och jag till Paris. Vi bestämde oss för att ta en paus. Från vardagen, från jobb, från Sverige, från allt. Vi hyrde en liten (nåja, med Paris-mått gigantisk) lägenhet högst upp under takåsarna på Boulevard Richard Lenoir. På förmiddagarna lärde vi oss franska, en bra grej att kunna om du vill ta dig fram i Paris. Resten av tiden gick vi på restauranger och museer, strosade längs kanalerna, drack vin och levde helt utan några måsten. De första veckorna var luften lite kylig, men i början av mars kom våren smygande.

Jag började springa på kvällarna, längs boulevarden. Några kvarter upp till Canal St Martin, vända och tillbaka ner till Place de Bastille. Fyra kilometer. Första rundan var fruktansvärt jobbig. Den andra också. Och den tredje. Fy fan. Men det var vår i Paris, och här sprang jag längs en park där äldre män spelade boule om kvällarna. Jag hade ledmotivet till Rocky i öronen.

Och plötsligt började jag njuta av att springa istället för att avsky det. Nu springer jag för att det får mig att må bra. Jag har bestämt mig för att bara tävla mot mig själv.

Och jag har ett mål: att som den 30-åring jag är klå den 20-åring jag var. Den 18 maj tänker jag springa ett halvmaraton på under 108 minuter. Det här är berättelsen om min kamp för att greja det målet – för att nå dit, igen, tio år senare. Det här skriver jag den 7 februari 2013.

***

Så misslyckas du

Nu landar marsnumret av Runner’s World. Jag kastar mig alltid över den direkt. Mitt exploderande intresse för löpning har gett mig målsökande blick; jag vill läsa allt som handlar om att springa. Läsa sådant jag redan vet, och sådant jag inte visst eller har tänkt på. Då är en sådan här tidning perfekt och superrelevant.

Jag fastnar i uppslaget som handlar om vanliga misstag. Texten talar om löpningen som ett långsiktigt – förhoppningsvis livslångt – projekt, där varje träningspass är en byggsten som tillsammans formar en helhet. Det låter sant och sunt. Men vilka är då de där vanligaste misstagen? Jo, dessa (försiktigt omtolkade):

• Att springa för fort för tidigt i uppladdningen inför ett lopp.

Lösningen: lär dig springa sakta innan du börjar springa fort, hitta ett kontrollerat tempo, och öka tempot vecka för vecka.

• Att hoppa över uppvärmningen.

Lösningen: ta det lugnt kilometer ett och två.

• Att alltid springa lika långt och lika fort.

Lösningen: variera dina pass – växla mellan snabba, kortare tempopass och lugna, längre distanspass.

• Att följa träningsplanen slaviskt.

Lösningen: lyssna på kroppen och stå över (eller ändra) dagens planerade träning om kroppen säger att du borde det.

• Att hela tiden öka och intensifiera träningen.

Lösningen: gör träningen mer effektiv och glädjefylld genom att upptäcka nya, varierande inslag.

***

Jag har tagit mig an en utmaning som jag inte alls är säker på om jag kommer att fixa.

Vissa dagar är jag övertygad om att ribban ligger för högt – som när benen skriker på sista kilometern av ett träningspass. Andra dagar vågar jag tro helhjärtat att det minsann kommer att gå vägen.

Jag antar att det är precis det som gör det till en utmaning: någonting du tror att du kan greja, men aldrig riktigt är säker på att lyckas med. Mitt mål är att springa 21 097,5 meter på under 1 timme och 48 minuter. Det betyder att jag måste hålla ett tempo på 5 minuter och 8 sekunder per kilometer. Det är milen på 51,20 – och sedan över en mil till i samma tempo! Bara tanken på det får mig att tvivla ibland.

Men just där ligger min stora utmaning: att lära mig vara uthållig, att bara springa på, att orka hela distansen ut. För mig handlar det inte bara om att springa – det handlar om att vinna över mig själv.

***

Det händer att jag springer två dagar på raken, men oftast blir det en vilodag mellan passen. Och hur konstigt det än kan låta, är det ibland just det jag uppskattar mest med att springa: att få vila. Att pausa – efteråt och någon eller några dagar innan det är dags igen. Att unna sig att ta det lugnt är en del av belöningen.

Dessutom är det faktiskt bra. Träning bryter ner musklerna (eller muskelfibrerna för att vara exakt), och vila bygger upp och gör dem starkare. Vila är ett viktigt vapen.

***

Vad jag tänker på när jag springer

Jag tänker på massor när jag springer – eller det känns så. Ändå är det som om tankarna aldrig riktigt fastnar. Efteråt minns jag sällan något särskilt.

Någon gång har löpningen lett till en idé eller en formulering som är värd att spara, men oftast inte.

Det här, att springa och tänka, har den japanske romanförfattaren Haruki Murakami också funderat över. I sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skriver han:

“Jag får ofta frågan: ‘Vad tänker du på när du springer?’ De som ställer den frågan är i regel människor som inte har sprungit några längre distanser själva. Och varje gång jag får frågan börjar jag att grubbla på just det. Vad är det egentligen jag tänker på medan jag springer? För att vara fullkomligt ärligt kan jag inte minnas att jag någonsin har tänkt på något särskilt.”

Att springa innebär för mig snarare att rensa skallen, att för en stund låta kroppen – och inte hjärnan – jobba.

***

Så vet du hur långt du springer

Det fanns en tid – som det brukar heta – då jag uteslutande sprang på löpband. Utomhuslöpning var för mig en lika avlägsen tanke som att en tonåring skulle lämna tv-spelet för att upptäcka att verkligheten faktiskt existerar i 3D. Lite som när Jim Carrey i The Truman Show inser att himlen bara är en kuliss och börjar klättra mot dörren som leder ut.

Jag hittade också den vägen ut. Ut till utomhus.

Men där ute finns inga löpband. Inga digitala siffror som förkunnar att kilometer ett har blivit kilometer två. Och jag vill veta sådant. Jag är inte typen som ger mig ut på en runda utan att ha koll på om den landar på fem eller åtta kilometer. Rent psykologiskt handlar det om en blandning av kontrollbehov och överlevnadsinstinkt. Så jag tog till internet. Mät-din-runda-verktygen blev mina bästa vänner. Jag ritade ut mina rundor, sparade dem – och plötsligt visste jag precis hur långt jag sprang.

***

Mitt första år som löpare

Jag började springa för ett år sedan, i februari 2012. Det här är en summering av mitt första år som löpare.

Allt började i Paris. Eller… nej, om jag ska vara ärlig började det tidigare. Hemma på löpbandet på gymmet. Där kämpade jag mig igenom fem kilometer ibland – aldrig längre, för jag hade varken ork eller tålamod. Att springa på band är mätbart och kontrollerat. Jag gillade det.

Men om jag ska vara ärlig var det sällan jag faktiskt gillade att springa. Då. Så okej, allt började på riktigt i Paris.

Jag hade, i ett svagt ögonblick, fixat en startplats till Göteborgsvarvet. Så när vi flyttade till Paris hade jag plötsligt en anledning att börja träna. Längs Canal Saint-Martin hittade jag en tvåkilometersrunda som kändes längre på vägen hem än dit.

Det var inte en fröjd i början. Tvärtom. Det var svinjobbigt.

Men efter några veckor gick det lite lättare.
Och blev lite skönare.
Att springa började bli en vana.

Och om jag mådde bra? Jag mådde så jäkla bra.

***

Våren: vänja mig vid att springa

Mitt mål under våren var att vänja mig vid att springa och att genomföra GöteborgsVarvet. Det klarade jag. Med en tid strax under två timmar var jag stolt som en tupp.

Visst, det var långsammare än mina tidigare lopp, men jag brydde mig inte. Jag hade klarat min första stora utmaning. Så jag satte genast upp en ny.

Sommaren: springa snabbare

Målet för sommaren var enkelt: att bli snabbare. Målet var att springa Midnattsloppet under 50 minuter. Det innebar tre månaders träning. Jag sprang min favoritfemma, kryddade med några backintervaller och började lägga till längre pass på 7–10 kilometer. När augusti kom testade jag att springa banan för Midnattsloppet. Det skulle bli tufft. Men jag tänkte ut en taktik och började läsa om mental träning.

Den stora kvällen kom. Min tid blev 50 minuter och 10 sekunder. Målet var nära, men inte nära nog. Om du tror att jag var besviken? Glöm det. Jag var stolt. Jag hade satt ett tufft mål och kommit nästan hela vägen. Och den tiden – tolv minuter snabbare än året innan – gjorde att jag kände mig redo för nästa utmaning.

Hösten: springa mer

I september satte jag upp ett mängdmål: att springa 300 kilometer på 15 veckor fram till jul. Två mil i veckan.

Planen gick bra i två veckor.

Sedan blev jag sjuk.

En månad utan löpning var tortyr.

När jag väl började igen var fyra veckor borta, men jag bestämde mig för att försöka ändå. Inför Finalloppet tränade jag mig upp till två mil i veckan. I ösregn och lera sprang jag 10 kilometer på 55 minuter. November blev en höjdpunkt. Jag började springa 25 kilometer i veckan. Två snabbare pass och en lugnare söndagsrunda på 13 kilometer. Det gav resultat. Några dagar innan jul stannade klockan på 49 minuter efter ett testlopp på 10 kilometer. Jag hade blivit snabbare – och klarat mitt mål att springa 300 kilometer.

Våren: tillbaka till GöteborgsVarvet

Den här våren är målet GöteborgsVarvet. Under en timme och 48 minuter. Det skulle betyda personbästa. Och det skulle bevisa att jag är snabbare nu än när jag var 20. För att klara det följer jag ett åtta-veckors-program för att bli snabbare på milen, följt av ett tio-veckors-program med fullt fokus på halvmaraton.

Hur det går? Det bestämmer jag – och en del omständigheter som jag inte helt kan styra över.

Men du kommer få följa hela resan i den här boken.

***

Ibland känns allting skit

Ibland säger kroppen ifrån. Den vill inte. Snöslasket piskar i ansiktet, fötterna famlar förgäves efter fläckar av barmark. Du är ur balans, hittar inte tempot, inte den där harmoniska rytmen. Du har lite ont.

Det är lätt att ge upp då. Och vet du? Gör det. Jogga hem. Det är lika bra. En varm dusch och lite stretching gör mer nytta än att plåga sig genom ett pass som ändå inte blir bra.

Nästa gång blir bättre.

***

Jag grejar det nog (det har Håkan räknat ut)

Kan jag bli snabbare? Det verkar så.

Det finns tydligen en formel för att räkna ut hur snabb du kan bli på milen. Den är framtagen av den rutinerade löparcoachen Håkan Wettergren och ser ut så här:

För män:
18 + BMI – 6,1 × Ln(löpmil/vecka) + ålder / 6
För kvinnor:
21 + BMI – 6 × Ln(löpmil/vecka) + ålder / 5
För att räkna ut din halvmaratontid: multiplicera miltiden med 2,23.

Så, hur funkar det här?

Du fyller i ditt BMI, hur många mil du springer per vecka och din ålder.

För mig – med ett BMI på 25, två till tre löpmil i veckan och 30 år på nacken – blir uträkningen:
18 + 25 – 6,1 × Ln(2) + 30 / 6 ≈ 44

Formeln säger alltså att jag borde kunna springa milen på 44 minuter. Och halvmaraton? Precis under 1.38. Jeesus.

Kan det verkligen stämma? Det är tider jag just nu bara kan drömma om – fem minuter snabbare än mitt personbästa på milen och nästan 22 minuter bättre än GöteborgsVarvet 2012.

Men tänk om det stämmer.

Tänk om jag kan närma mig de där tiderna om jag fortsätter träna som nu. Det vore något.

Vad påverkar egentligen?

Formeln listar fyra faktorer som mest avgör hur snabb du kan bli på milen:

• Hur många mil du springer
• Hur gammal du är
• Vad du väger
• Vilket kön du har

Så, vad går att påverka?


Ålder? Inte ett dugg.


Kön? Inte det heller.


Antalet mil och vikten? Absolut.

Summa summarum: det är hur mycket du springer som spelar störst roll, och att gå ner några kilo kan också hjälpa. Men som alltid med såna här formler är det bäst att strössla med en nypa sunt förnuft.

Löpträning är trots allt något du gör, inte något du räknar ut på ett papper.

***

Det bästa ligger framför mig

På löparforumet FunBeat läste jag något annat intressant: att man peakar som löpare åtta till tio år efter att man börjar träna seriöst.

För mig betyder det att min bästa tid kommer runt 40 – och att jag har många år av uppåtgående utveckling framför mig. Så skönt.

***

Att springa ihop

Under senvintern börjar jag träna med löpgrupper som Göteborg Running Club, Run with Post och GöteborgsVarvets löparkvällar i Skatås. Det är en helt ny grej för mig, och jag gillar det direkt.

Träningen blir både roligare och jobbigare när jag springer med andra. Jag biter ihop på ett annat sätt när någon springer bredvid. Vi kör allt från backintervaller och cirkelträning till lugna distanspass.

Vissa dagar springer vi på lunchen, andra på kvällarna. Det finns alltid en grupp att haka på – och alltid någon som pushar lite extra. Förutom svett och flås bjuds det på pepp och kexchoklad. Inte dumt alls.

***

En månad kvar till seedningsloppet


Det är över 80 dagar kvar till GöteborgsVarvet – gott om tid, alltså. Men redan i mars finns chansen att visa att du är snabbare än din bästa varvstid. Då arrangeras seedningslopp i bland annat Göteborg (24 mars), Helsingborg (17 mars) och på Mantorp Park (23 mars).

För den som gillar värme finns dessutom lopp på Fuerteventura (9 och 16 mars). Fuerteventura hade ju inte varit fel, men jag är anmäld till Göteborg. Banan är 10 kilometer lång, helt platt och går på asfalt. Start och mål är på STCC-banan vid Frihamnen, och vi springer längs älven bort mot SVT-huset, vänder, och gör det hela en gång till.

Seedningsloppet är tänkt som en avstämning i min träning. Det blir årets första tävling och ett sätt att se vad alla vintermil och intervaller faktiskt har gett.

Men om jag ska vara ärlig har jag ett mål, ett mål som jag inte pratar så högt om: att springa snabbare än 47 minuter. Det där 47 minuter är nämligen en magisk gräns. Under den multipliceras din tid med 2,3 istället för 2,45, och jag skulle hoppa från startgrupp 11 till startgrupp 7 i Varvet.

Är det möjligt? Det känns tveksamt, men inte omöjligt. Det handlar om att hålla ett tempo på 4.42 per kilometer. För mig skulle det innebära personbästa med över två minuter – en rejäl utmaning. Men jag har lovat mig själv att ge järnet, så får vi se hur långt det räcker den 24 mars.

***

Att klä sig rätt för löpning


Den som säger att löpning inte är någon materialsport är förmodligen inte löpare.

Att ha rätt kläder och skor är kanske inte halva grejen, men det är viktigt – både för att springa bekvämt och för att få en bra runda. Nu snackar vi löparkläder och vad som är värt att tänka på.

Direkt – första regeln: spring helst inte i bomull. Om du gör det, så är det inte hela världen. I somras sprang jag jämt i en bomulls-t-shirt och surfarshorts. Men på längre sträckor är en funktionströja ett smartare val. Den transporterar bort svett och värme från kroppen, medan bomull bara blir våt och kall. Samma sak gäller shorts, tights och strumpor – välj funktionsmaterial.

En solig sommardag behöver du inte mycket mer än t-shirt, shorts, strumpor och skor. Det är underbart. Men de andra 360 dagarna om året? Då är det lager-på-lager som gäller. Det handlar inte om att klä sig mycket, utan om att klä sig smart.

Lager 1: Transportera bort fukt

På vintern och tidig vår är ett underställ med långa ärmar och ben perfekt. Det ska sitta nära kroppen för att hålla dig varm och torr. Funktionsmaterial är bäst – jag rekommenderar merinoull som både värmer och andas. När det blir mildare väder kan du hoppa över underställsbyxorna och köra långa tights direkt.

Lager 2: Håll värmen

Välj en funktionströja som håller dig varm. Tunn eller tjockare, beroende på vädret. Långa tights är standard, men om det är riktigt kallt kan vintertights räcka för att slippa underställsbyxorna. Och om du – som jag – inte är helt bekväm med tights, dra på ett par shorts över. Det funkar fint.

Lager 3: Skydda mot väder och vind

Här behövs en lätt och vindtät löparjacka. Helst en som släpper igenom fukt och har luftfickor för ventilation. Jackan ska inte vara för tajt – den måste kunna andas.

Alla kombinerar lager på sitt sätt. Vissa skippar lager 2, andra klär sig olika upptill och nertill. Men lager 1 och 3 är grunden som håller dig både torr och varm.

Extra för kalla dagar


När det är riktigt kallt behövs fler detaljer:
• Mössa eller pannband

Skydda huvudet och öronen. Välj något som håller värmen utan att överhetta. Funktionsmaterial är ett måste.

• Vantar

Kalla händer är inget vidare. Tunna löparhandskar funkar bäst. Undvik vanliga vantar – de blir för varma och klumpiga efter bara någon kilometer.

• Buff eller halskrage

Buffar är geniala. De värmer halsen och kan enkelt dras upp över huvudet om det behövs. För extra kalla dagar finns det fleecevarianter som håller kylan borta. Det kan låta krångligt, men när du hittar rätt blir det enkelt.

Med rätt kläder är det dessutom lättare att ta sig ut – oavsett om det blåser, regnar eller snöar.

***

Februari: årets kortaste – och bästa – träningsmånad


Februari må vara årets kortaste månad, men träningsmässigt har det varit min bästa hittills. På 28 dagar har jag sprungit nära 140 kilometer och tränat nästan 12 timmar. Det är ju i snitt nästan en halvtimme om dagen. Hittills i år – med januari inräknad – har det blivit 260 kilometer.

Idag avslutade jag mitt första träningsprogram. Under åtta veckor har jag följt upplägget “Milen under 45 minuter.” Mitt mål var inte att klara 45 på milen, utan något annat: att springa 15 kilometer under 75 minuter, alltså i 5-minuterstempo.

Jag gillar att sätta mål i etapper – i höstas var det 5 kilometer under 25 minuter, sedan milen under 50. Nu ville jag bevisa för mig själv att det var möjligt att hålla samma tempo på 15 kilometer.

Hur det gick? Det gick!

Efter en skön morgon framför Vasaloppet – från den kaosartade starten till spurten där Jörgen Aukland tog hem segern – gav jag mig ut. Soligt, vår i luften och äntligen barmark. Jag hade planerat en runda som skulle bli 15 kilometer, en blandning av grus och asfalt. Jag har sprungit många långpass de senaste månaderna, ofta mellan 13 och 16 kilometer, men utan att tänka på tempo. Därför var jag skeptisk inför dagens pass.

Efter tre kilometer var jag ännu mer skeptisk. Jag hade gått ut för hårt, och hjärnan började ifrågasätta allt: “Ska du verkligen klara det här? Nä, glöm det.”

Jag var nära att ge efter, men tänkte att om jag bara tar det kilometer för kilometer kanske det släpper. Rundan är inte direkt platt. Den totala stigningen är 219 meter, och högsta punkten – efter 7,5 kilometer – är 101 meter över havet. Uppför från start, men nerför på slutet.

Vid 9-10 kilometer höll hjärnan äntligen tyst, och kroppen började viska: “Det här fixar du. Bara fortsätt i det här tempot.” Och det gjorde jag. Mot slutet kunde jag till och med öka.

Hemma visade klockan 1.14,10 – ett snitt på 4:56 per kilometer. Det är under 75 minuter, och för mig ett styrkebevis som firades med ostkaka, ovispad grädde och jordgubbssylt. Nu väntar en lugnare vecka. Kroppen har gjort sitt och förtjänar lite vila – en belöning inför nästa utmaning: ett tio-veckors-program som börjar snart.

***

Vikten av att veta sin mjölksyretröskel

Idag har jag varit på labbet. Löplabbet, alltså.

Alldeles frivilligt har jag låtit kroppen utsättas för tester och prövningar på löpande band: pulsmätning, blodprov och stegräkning. Tanken med att gå till en testklinik var enkel. Dels ville jag ha ett kvitto på att fysiken och konditionen faktiskt har blivit bättre, dels ville jag få koll på pulsen – och i vilka zoner jag ska träna för att få ut max av mina pass.

Själva testet tog 20-25 minuter på löpband. Det började i 9,5 km/h och ökade med en kilometer i timmen var fjärde minut. Vid varje tempoökning stannade Patrik, som ledde testet, mig kort för att ta ett blodprov och fråga om min upplevda ansträngning på en skala från 6 till 20 (Borgskalan).

Efteråt gick vi igenom resultatet:
– Vid ett tempo på 4:17 min/km nådde jag min mjölksyretröskel – den gräns där kroppen producerar så mycket mjölksyra att musklerna inte längre hinner transportera bort den. Min puls då låg på 191 slag per minut. Det är alltså här, strax under 191, jag ska ligga när jag kör snabba intervaller.

– Min uppskattade maxpuls är 206 slag per minut.

– Mitt uppskattade VO2max-värde (syreupptagningsförmåga) är 52,3 ml/kg/min, vilket betyder att min kondition är “mycket god” – särskilt med tanke på att jag bara har löptränat målmedvetet i knappt ett år.

Det är riktigt kul att svart på vitt få veta hur det står till med konditionen och pulsen. Nu har jag koll på mina värden och vet exakt vilka pulszoner jag ska träna i – oavsett om det handlar om intervaller, tröskelpass eller långdistans. Och såklart är planen att följa upp resultaten om ett år. Då hoppas jag att mjölksyretröskeln har flyttat sig framåt och att konditionen har tagit ett rejält kliv.

***

Fyra lopp på en dag

För mig är 21 kilometer en ordentligt utmanande distans. Gång på gång längs den resan säger kroppen till mig att stanna, stoppa, lägga av.

Men så fick jag ett tips som jag tror kan hjälpa mig avsevärt: Dela upp loppet i kortare etapper.

Så i år kommer GöteborgsVarvet för mig att vara fyra femkilometerslopp. Visserligen på raken, men i min hjärna ett lopp i taget.

Först från starten till fästet på Älvsborgsbron (5 km).


Sedan till Lindholmen (10 km).


Efter det till Götaälvbron (15 km).
Och så till Övre Husargatan (20 km).

Fem, fem, fem, fem. 20.

Och kilometer nummer 21? Den planerar jag att springa på ren vilja.

***

Fortsättning följer.