Nina Zanjani: ”Teater skapar farliga människor”

[image_block header_color="#ffffff" linkheader_color="#24c1ff" link="4" image="13391" height="394" width="1/1" el_position="first"][color_block color="#24c1ff" header="Nina Zanjani, skådespelare" image="15" height="394" width="1/1" el_position="last"] Text – Mattias Åkerberg Foto – Göteborgs Stadsteater [/color_block] Hej kreatör! är en intervjuserie med svenska kreatörer. Här och nu: Nina Zanjani, skådespelare på Göteborgs Stadsteater och på Dramaten i Stockholm. Hej kreatör! är ett samarbete mellan Mattias Åkerberg och Pär Ljung. Läs också Palle Stenberg, vd på Nudie Jeans: ”Jeans kan göra världen rättvisare”

Nina Zanjani: ”Teater skapar farliga människor”

Över 1,5 miljon svenskar ser filmerna om kommissarie Wallander när de visas på tv. Men bara ett fåtal procent av oss går och ser teater. Nina Zanjani har en fot i filmens värld och en fot på scenen på Göteborgs Stadsteater. Jag träffar henne för att prata om de långa processernas värld, om total närvaro och hennes mest gripande föreställning någonsin. När du var 19 flyttade du från Göteborg till Stockholm för att bli skådespelare. Du debuterade i Se upp för dårarna, och har sedan dess medverkat i filmen Farsan och i julkalendern om Barna Hedenhös. Men din mest kända filmroll är förmodligen den som polisen Isabelle i tolv Wallander-filmer. De senaste åren har du spelat mycket teater: bland annat i Fröken Julie, Klaras resa och Sylvi. Ser du dig själv som känd? – Nä, gud nä. För vad? Det är jag ju inte. En känd person för mig, det är … Barack Obama eller Elvis. Däremot händer det att folk känner igen mig, och puttar på sin kompis och pekar. Det är en märklig känsla; jag blir plötsligt lite introvert och generad när det där händer, trots att jag i vanliga fall är väldigt social. Jag blir blyg och känner mig naken. Jag kan inte riktigt styra det, men tycker inte heller att det är obehagligt. För folk som kommer fram är alltid trevliga, aldrig taskiga. Det är starkt när någon kommer fram och säger ”jag såg den där föreställningen och blev verkligen berörd”. Det tröttnar jag aldrig på. Men att någon känner igen mig från någon film och pekar, det kan jag vara utan. Jag önskar egentligen att jag vore mindre igenkänd. Den bekräftelse som jag vill ha, den får jag när jag står på scenen.Hur då? – Jag tycker att man som skådespelare är beroende av bekräftelse på ett annat sätt än på teater. Där filmar du en scen, och sedan är det jättelänge innan den går upp på bio eller sänds på tv. Då först kommer reaktionerna. Men som teaterskådis, då är du med om det direkt, det händer där och då, i det rummet. Det uppstår en känsla av total närvaro, till hundra procent. Kanske är det så att när vi på scenen och publiken kommer överens om att det här är inte på riktigt, då blir det på riktigt – och just i den stunden är du ingen annanstans än där och då. För mig är det en fysisk upplevelse; det sticker i armar och ben, det är som att vara hög på endorfiner.Är det därför du har valt att jobba mer med teater än med film? – Ja, verkligen. Det finns så mycket som jag tycker om med teater. Arbetssättet, till exempel. Jag gillar att man har tid. När du gör film, då finns det sällan tid för repetitioner. Omtagningar, visst, men inte repetitioner. På teatern däremot kan vi repetera en pjäs i nästan två månader. Då gör vi tillsammans en djupanalys av pjäsen, karaktärerna, situationerna. Jag gillar det där filosoferandet och analyserandet. Efter många år med film kände jag ett behov av att ge mig in i de långa processernas värld, där du bygger sten för sten – och så leder det fram till en premiär. Det är bland det mest fantastiska man kan vara med om, vill jag hävda.Vad är det mest fantastiska, menar du? – Att möta publiken, att de betalar pengar för att se oss, att de sitter still och är närvarande och delar den där upplevelsen med oss som står på scenen. Det är både fascinerande och konstigt. Jag kan bli helt … jag kan älska publiken ibland, tänka att ”vi är med om någonting nu som inte har hänt förut och som inte kommer att hända igen”. Det är charmen med teater: att det händer bara nu. När pjäsen är slut finns bara känslan och minnet av den kvar, men du kan inte gå tillbaka. Det är förgängligt. Och det är den sorgen som gör det så älskansvärt.Det var vackert sagt. Ändå är det få – bara en av tio i storstäderna – som går på teater någon gång under ett år. Varför är det så, tror du? – Är det så många ändå – en av tio? De flesta jag känner går aldrig på teater. Jag tror att det handlar om en stämpel som teater har fått: det är en överklasslyx som vanliga människor inte har råd med eller tid med eller ens är intresserade av – ”de berättar ändå inte historier som är verklighet för oss.” Många som drar sig för att gå på teater är rädda för att de inte ska förstå, har jag förstått. Fast så är det inte längre. Att förstå teater är inte svårt. Den som vågar kan idag gå på teater och få en upplevelse som känns i magen. Kanske förstår du inte allt, men kan ändå tycka att du har upplevt någonting fantastiskt. På en teater kan människor få så många olika upplevelser.Det är möjligt att du har helt rätt. Men många tycker att teater är svårt och tungt och … – Och långt! (skratt) Det kan jag hålla med om. Du får väl välja de kortare pjäserna. (skratt igen)Men varför ska man överhuvudtaget gå på teater om det är svårt och tungt och långt? – Jag tycker att man ska gå på teater av samma anledning som jag tycker att man ska läsa böcker, utbilda sig, se konst då och då: det väcker ett intresse för människan i ett större perspektiv. Du inser att du är viktig – och kan göra skillnad. Teater ger kunskap, och kunskap är makt. Att ge sig själv den presenten som kunskap är gör att du får ett större självförtroende, och inser att det spelar roll vad du gör. Att gå på teater är att utmana sin hjärna och sin person, sina val och sina handlingar. Det är en plats där du utvecklar ditt tänkande.Det låter närmast revolutionärt. – Det är det, eftersom teater får oss att stanna upp och ifrågasätta saker. En tänkande människa är ju en farlig människa. Så teater skapar farliga människor, kan man säga. Och i sina bästa stunder utkämpar teater en dragkamp mot resten av samhället, som hjärntvättar oss med nöje och konsumtion. Ett sunt samhälle behöver människor som tänker själva. Därför behöver vi skådespelare som ger oss teater på samma sätt som vi behöver brandmän, sjukvårdare, poliser och politiker.Men ska inte teater också vara ett underhållande nöje? – Jo, också! För mig handlar teater om roandet och oroandet – DET är vad vi gör. Det är fantastiskt att få bli berörd, att gå på teater och känna någonting som man inte har känt förut, eller att få skratta. Humor kan förena på ett så häftigt sätt. Jag var nyligen på Dans- och teaterfestivalen, och såg dansgruppen C de la B; de gjorde en massa konstiga grejer som fick alla i publiken att asgarva. Det är fint att se att vi inte är så himla olika eller så himla komplicerade. Det är ett språk som alla förstår. På samma sätt kan det vara på en föreställning som är tung, där publiken sitter och gråter i salongen, och man inser ”herregud, varenda en härinne har varit med om att få sitt hjärta krossat – det talar till alla.” För mig ger skådespeleriet en nyckel till livet. Det är raka motsatsen till en verklighetsflykt. Det är ett verktyg till att förstå människan, förstå samhället, förstå livet – i små små steg. Därför är det en ynnest att få hålla på med det här.Har du alltid känt så? – Nej, verkligen inte. När jag gick scenskolan var jag så trött på teater, trött på mig själv, och trött på utbildningen. Det hade varit fyra år i en känslomässig torktumlare. ”Det här känns ju helt meningslöst”, tänkte jag, ”ska jag inte göra något vettigt istället, typ läsa till läkare?” Men så frågade Clowner utan gränser mig om jag ville åka med dem på nästa expedition. Jag tackade ja. Och det är fan det roligaste jag har gjort i hela mitt liv.Berätta. Vad gör Clowner utan gränser? – Det är en fantastisk organisation som tar sig in i flyktingläger, på ungdomsfängelser, barnhem och i samhällen drabbade av krig och naturkatastrofer för att förgylla människors dag med musik, teater och skratt. Jag fick åka med till Swaziland, det land i världens som är värst drabbat av aids. Vi besökte byar där hela generationer – oftast den mellan 40 och 50 år – var helt utplånade; där fanns bara gamla människor och barn, varav många redan bar på smittan. Vi satte upp en clowncirkusföreställning som vi turnerade med. Jag minns särskilt uppe i en bergsby, vi spelade för över 200 barn. Där kan vi snacka om total närvaro – allting annat försvinner när de lever sig med som bara barn kan. ”Nej, bakom dig, bakom dig!” För dem var det på liv och död, och då blev det för oss också. Och på samma gång som det var fantastiskt var det också väldigt sorgligt. Att veta att många av barnen som vi lekte och skojade med inte kommer att bli mer än tio år kanske, det var smärtsamt. Att komma dit, spela en pruttrolig föreställning, och sedan åka därifrån, det var oerhört jobbigt. Den enda trösten var att vi faktiskt hade använt vår kunskap till att ge många människor livslust, om så bara för en dag, och det måste vara det största man kan ge. Jag skulle så gärna vilja åka på en sådan expedition på nytt.Tillbaka till Göteborg. Varför har du valt att jobba och bo här? – Det är enkelt: jag trivs skiiitbra här, fan jag älskar Göteborg. Och jag trivs väldigt, väldigt bra på Stadsteatern. Jag är stolt över den teatern och tycker att vi gör jävligt bra produktioner. Inte bara vi förresten, utan också Backa Teater, som jag håller som den bästa ungdomsscenen i Sverige. Där såg jag Romeo och Julia när jag gick på gymnasiet, och insåg ”det är det här jag ska göra – spela teater”. I Göteborg är folk schyssta och enkla. Jag känner mig mer hemma här än i Stockholm. Det är mindre ängsligt här, det är skönt att slippa det. Som konstnär i den här stan känner jag mig fri, och upplever att många känner likadant. Kanske har det att göra med att vi inte behöva hålla på att bevisa oss, att vi slår ur underläge, att det är konsten som driver oss snarare än rädslan att misslyckas eller förlora. Jag tror att allt skapande behöver komma ur lust. Lusten att vilja förstå och vilja berätta. Det betyder inte att det måste vara roligt, men det måste finnas lust – det är där allting börjar.

Nina Zanjani

Nina Zanjani är 32 år och skådespelare på Göteborgs Stadsteater. På nya Faktum-skivan gör Nina en Suspicious Minds-duett med Adam Lundgren (Känn ingen sorg). Under hösten 2014 spelar hon huvudrollen i Fröken Julie, och sedan i nyskrivna föreställningen Johanna på Dramaten. www.stadsteatern.goteborg.se