Manifestet

[image_block image="12281" header_color="#ffffff" linkheader_color="#24c1ff" link="4" height="394" width="1/1" el_position="first"] [color_block header="Manifestet" image="15" color="#24c1ff" height="394" width="1/1" el_position="last"] På frågan "varför?" brukar jag svara "varför inte?". Här är ett försök att förklara varför bloggen blev ett analogt månadsbrev. [/color_block] Måste allt vara digitalt? Jag tycker inte det. Därför gör jag det här månadsbrevet helt analogt. Jag trycker det, adresserar det och postar det hem till dig. Det finns ingenstans att hitta digitalt, det finns ingen pdf-prenumeration eller något rss-flöde. Jag tycker det finns någonting befriande i det, och hoppas att du känner likadant. Måste allt gå snabbt? Jag tycker inte det. Därför gör jag ett månadsbrev som är lite långsamt. Så mycket annat idag har så bråttom; våra digitala flöden forsar förbi, och ingenting hinner bli viktigt på riktigt. Både för din och för min skull vill jag dra ner lite på tempot. Jag kan inte lova att det blir bättre, men jag har på känn att det blir annorlunda. Att tänka och att läsa och att skriva kräver som du vet lite tid. Måste allt vara för alla? Jag tycker inte det. Jag vill göra det här månadsbrevet för dig som verkligen vill läsa det. Missförstå mig rätt; min ambition är att vara inkluderande och relevant istället för tvärtom. Men för att bli inkluderande och relevant krävs att inte alltid vara till för alla. Måste allt vara gratis? Jag tycker inte det. Därför skickar jag det här månadsbrevet till dig som kan tänka dig att betala en liten slant för det. En del går givetvis till att betala omkostnaderna, och en del går till mig. Vi snackar 129 kronor för tre nummer. Det är – om jag får säga det själv – inte dyrt, och inte heller rea. Och det är absolut inte gratis. Det har ett värde. Måste allt ge omedelbar bekräftelse? Jag tycker inte det. Eller snarare: jag har tröttnat på att allting måste ge just det, och jag vill någonting för att ändra mönstret. Det är flyktigt och ofruktsamt att låta antalet likes, kommenterar och retweets avgöra om det jag gör är värt någonting eller inte. Därför uppmuntrar jag dig som ogillar, tycker om – eller tycker något om – det jag gör och skriver om: hör av dig. Skicka ett brev, ett vykort eller mejl. Eller posta i Facebook-gruppen Please copy me. Det skulle göra mig glad. I vissa fall skulle det nog också vara en sund bekräftelse. Mattias Åkerberg augusti 2012 [quote_block quote="”Ibland kan ett litet steg bakåt vara precis det som behövs för att föra utvecklingen framåt.”" linkheader="Carin Fredlund, journalist och varumärkesanalytiker, hyllar det analoga Please copy me-initiativet" width="1/1" el_position="first last"]