Daniel Vaccino om Oxfam: “Problemet löst om 100 % läser”
Det här är en av tre annonser i nya kampanjen. Skrolla ner för att läsa alla annonser.
Citroner, avokados och tomater är inte hälften så hälsosamma som du tror. Det vill reklambyrån Åkestam Holst Syd och hjälporganisationen Oxfam berätta i kampanjen “Kortare liv”. Please copy me snackar med Daniel Vaccino, som är copywriter och pappa till orden om orättvisorna.
Varför har du skrivit dessa tre annonser? – Dom är del av en större kampanj, vår allra första för Oxfam faktiskt. I den här idén ville vi skapa en känsla av gamla tiders samhällsinformation, typ ”Socialstyrelsen rekommenderar”, och då föll det sig naturligt med print i mixen. Estetiken inspirerade medievalet.
Oxfam … är inte det ett såpass okänt varumärke att de först borde berätta vilka de är? – Nej det tycker jag inte. Den fråga vi lyfter är själva definitionen av Oxfams arbete, så om man sätter sig i i annonserna får man också en bild av vad Oxfam kämpar för. Och om vi bara lyckas få 100 % av befolkningen att läsa dessa helsidor i DN så är ju det där lilla kännedomsproblemet löst också.
Daniel Vaccino är creative director och copywriter på Åkestam Holst Syd i Malmö.
Du har skrivit mycket för Oatly. Hur har du jobbat för att ditt språk här inte ska bli för likt deras? – Nä, men det gäller såklart att försöka hitta en egen tonträff för ändamålet. Att jobba på Oatly var väldigt utvecklande eftersom det fanns så många vassa skribenter där. Men det var då, och nu är nu.
Vilken annan svensk copywriter hade du velat byta penna med? – Martin Ringqvist.
Varför Martin Ringqvist? – Martin har en unik förmåga att berätta på papperet tråkiga fakta på ett mycket roligt sätt. Han är grym på det viset.
Varför tror du (om du håller med mig) att svenska copywriters i sina annonser undviker att uppmana till annat än ”Läs mer på www”? – Sannolikt en gnutta lathet kombinerat med det faktum att det kan vara svårt att berätta allt om allt, inom ramen för en halvsida i DI. ”Läs mer” är på nåt vis motsvarigheten till en hejdå-kram på en dejt bara. Du vet var vi finns, om du vill kramas vidare.
Fast … copywriting ska ju gärna leda till något också, inte bara vara ”kramas vidare om du vill”. Kan vi inte göra ännu större skillnad vi copywriters, för våra uppdragsgivare? – Jo såklart, det tror jag vi gör i annonsen som helhet. Det är i det totala pusslet som vi kan göra varumärken gillade, valbara, synliga, och relevanta. Alla ord sammantaget kan skapa en helt ny bild av företaget, och därför är varje helsida en unik chans att vinna kampen om konsumentens futtiga sekunder över.
Läs intervjun med Daniel Vaccino i Copyboken
I nya Copyboken finns en längre intervju med Daniel Vaccino. Han berättar om att bli anställd på fyllan, att bli kär på jobbet och om att skriva som en obstinat tonåring. Du hör honom också i premiäravsnittet av Copypodden.
Bonniers Konsthall halverar priset om du är en(sam)
På tisdag är det Alla hjärtans dag. Du vet den där dagen – den enda på året – då det bara är män i blomsterbutikerna. Och du vet vilken blomma som de köper. Lite romantiskt, visst, men mest pliktskyldigt. Och på restaurangerna: tvåbord efter tvåbord. Det är en dag för de som är två. Men inte för alla. Inte för Bonniers Konsthall. Med det insiktsfulla konceptet Inte för allafortsätter deras reklambyrå DDB Stockholm att skapa reklam som exkluderar. På tisdag rullar man ut halva-priset-mattan för den som är en. Den här annonsen kommer att finnas i DN Stockholm:
Copyn
Rubrik: Alla hjärtans dag är inte för alla.
Gå ensam på Bonniers Konsthall för halva priset. Gäller 14:e februari. För en person, inte för två. Välkommen. Bonniers Konsthall – Inte för alla. Torsgatan 19, Stockholm. www.bonnierskonsthall.se
Arbetsgruppen
Reklambyrå: DDB Stockholm
Copywriter: Daniel Vaccino
Art director: Lisa Karlsson
Senior designer: Daniel Löfvenborg
Projektledare: Sandra Bergman
Produktionsledare: Charlotte Zetterström
Creative directors: Magnus Jakobsson, Fredrik Simonsson
Vad tycker du?
Daniel Vaccino: “Tjena, tjena”
Please copy me är en plats för stora språkliga frågor, för viktiga bagateller och för petitesser med tyngd. Därför blev jag glad när min vän Daniel Vaccino skickade mig den här texten. Läs den.
Häromdagen stod jag i en hiss i ett hus, på väg upp till en vän, när en äldre dam kom ut ur en dörr och sa ”Hej hej!”. Jag svarade artigt med ett ”Hej hej!” tillbaks, sedan gick hon iväg. ”Hej hej” är ett skolboksexempel för hur man hälsar på någon man inte känner, när man känner att man måste.
Men vad är egentligen grejen med att dubblera ord? Vad vill vi få sagt när vi säger det en gång till? Jag tror att svaret är: så lite som möjligt. Genom att använda ett ord två gånger halverar vi den betydelse och kraft som finns i ordet till att börja med, för att på så vis hamna på en lagom nivå rent språkligt och socialt. ”Hej hej” passar bättre än ”hej” om det är en okänd äldre dam utanför en hiss. ”Kram kram” betyder något helt annat än ”kram”, för att inte tala om skillnaden mellan ”Puss puss” och ”puss”. Om du får ett ”Puss” i ett sms är chansen relativt stor att den personen också vill ge dig en puss i verkligheten, nästa gång han eller hon springer på dig på stan. Men ett ”Puss puss”? Nja, det leder som bäst till en kram. Ett ”oj” uttrycker mer förvåning än ”Oj oj”. ”Aj” gör mer ont än ”aj aj”. ”Bra bra” känns inte särskilt bra.
Och medan ”Tack” betyder just ”tack”, fungerar dubbelsägningen ”tack tack” mer som en pliktskyldig avslutning på ett samtal med SJ, där de skyller allt på snön, och du i själva verket inte har något att tacka för alls. Då kan de gott ha ett ”Tack tack”, de jävlarna. Det finns otal exempel på hur dubbelt upp blir hälften så mycket i vårt dagliga språkbruk. Det är kanske inte en regel eller ett facit. Men i alla fall en hint, om vad vi menar med det vi säger. Så håll räkning på orden framöver.
Ciao ciao!
Daniel Vaccino
Copywriter, DDB Stockholm
Bonniers Konsthall inte för alla
If it is art, it is not for all, and if it is for all, it is not art.
– Arnold Schoenberg
I brist på bättre vetande propsar många reklamköpare på att deras målgrupp ska vara ”alla”. Bonniers Konsthall verkar tänka ett steg längre. I sin senaste kampanj ”Inte för alla” skickar de ut tusentals anti-inbjudningar till utställningenThe Spiral and The Square. Mottagaren kan inte själv använda fribiljetten, utan måste ge den till en vän som behöver den bättre.
– Den opersonliga biljetten är ett sätt att vara ärlig med att våra utställningar inte kan älskas av alla. Och vi vill ge fler en chans att upptäcka och börja gilla samtidskonsten lika mycket som vi gör, säger Sara Arrhenius, chef för Bonniers Konsthall.
Kampanjen – signerad DDB Stockholm – består av direktutskick med fribiljett, annonser, utomhusreklam med QR-kod och Facebook-gruppen ”Bonniers Konsthall är inte för mig”, där medlemmarna kan ge bort en entrébiljett till någon annan.
Ett kuvert skickas ut till 1 900 stockholmare…
… men den som får brevet är inte den tänkta mottagaren …
… utan är istället tänkt att ge biljetten till …
… en vän som är mer intresserad av samtidskonst.
På utomhustavlorna finns en QR-kod, som du kan skanna med mobilen och därigenom få en entrébiljett till utställningen. Givetvis kan du inte själv använda den.
Arbetsgruppen
Reklambyrå: DDB Stockholm
Art director: Lisa Karlsson
Copywriter: Daniel Vaccino
Formgivare: Daniel Löfvenborg
Planner: Lisa Kopp
Projektledare: Malin Careliusen
Produktionsledare: Charlotte Zetterström
Web director: KJ Vogelius
Web developer: Anders Andersson
Korta reflektioner För det första: insikten i den här kampanjen är klockren och modig: konst är inte för alla. Och idén som kommer ur den insikten är så retfullt enkel: att ge bort entrébiljetter som den som får den inte kan använda. Istället kräver den att mottagaren funderar över vem som skulle kunna uppskatta den. Jag gav bort “min” biljett till Malin Augustsson, den avgjort mest konstintresserade bland mina vänner. Hon blev verkligt glad. Själv är jag mest förvånad. Förvånad över att ingen – vad jag känner till – har genomfört den här idén tidigare. Den skulle ju passa för de flesta exklusiva/exkluderande produkter och tjänster. Här passar idén perfekt. Den har självförtroende, är enkel att sprida – och tacksam att snacka om.
Vad tycker du?
McDonald’s firar röd dag med burgare till alla som är ihop
Idag är det Alla Hjärtans dag. Det vill säga den enda dagen på året då män besöker blomsterbutiken för att köpa ett fång [valfri röd blomma i pluralis]. Men McDonald’s har inga rosor. De har hamburgare. Och de vet att du har Facebook. De lägger ihop 1 + 1 och får ett parerbjudande som ger en storburgare på köpet om du köper en storburgare och dessutom visar att du är Facebook-ihop med någon. Du och – om du har någon – partner kan med andra ord klämma två (!) storburgare var innan dagen är över. Erbjudandet gäller på utvalda restauranger i Alvik, Vällingby och Bromma (true story).
Bakom kampanjen står McDonald’s och DDB Stockholm. Copywriter: Mimmi Jostell, Martin Lindestaf, Daniel Vaccino. Art director: Gustav Holm, Lisa Karlsson.
McDonald’s raggar med snusburgare
Nu blir det reklam.
I sommar invaderas Västerås av oräkneliga amerikanare. Tredagarsshowen Power Big Meet är den naturliga mötesplatsen för raggare och bilentusiaster. Och de ska äta också. I samband med årets höjdpunkt gör McDonald’s en kärleksfull hyllning till raggarna – och påminner om att de är välkomna in för att fylla på tanken. Annonserna hittar du i senaste numret av bilmagasinet Power Magazine.
DDB Stockholm är pappa till kampanjen. Kreatörerna är Lisa Karlsson, art director; Jennie Arvenäs, art director; och Daniel Vaccino, copywriter.
[poll id=”8″]
Magnus, Emma, Oskar, Daniel, Bo, Navid och Ulrika berättar hur du borde rösta
Just nu pågår omröstningen till Yet Another Blog Award, ett pris som belönar Sveriges bästa bloggare inom digital marknadskommunikation. Du som har minnet i behåll kommer ihåg att den här bloggen 2009 stod som segrare i kategorin Marknadsföring. Och när röstningen nu pågått i tre veckor är Please copy me – tack vare era röster – med i toppstriden igen. Och om det var jämnt i fjol är det snorjämnt i år. När arrangerande Daytona för en vecka sedan valde att öka spänningen genom att dölja ställningen hade den här bloggen en irriterande tredjeplats bakom Micco Grönholm och Björn Alberts.
Nu återstår bara slutspurten, och jag är övertygad om att ni läsare har röstkrafter kvar. Ge din röst till den blogg som förtjänar den bäst. Och om du väljer Please copy me har du någonting gemensamt med Navid, Ulrika, Daniel, Oskar, Emma, Bo och Magnus.
För att överhuvudtaget kunna tala eller skriva om reklam behöver jag börja med att citera komikern Bill Hicks:
“By the way, if anyone here is in marketing or advertising…kill yourself. Thank you. Just planting seeds, planting seeds is all I’m doing. No joke here, really. Seriously, kill yourself, you have no rationalisation for what you do, you are Satan’s little helpers. Kill yourself, kill yourself, kill yourself now. Now, back to the show. Seriously, I know the marketing people: ‘There’s gonna be a joke comin’ up.’ There’s no fuckin’ joke. Suck a tail pipe, hang yourself…borrow a pistol from an NRA buddy, do something…rid the world of your evil fuckin’ presence.”
Och det är i ljuset av Bill Hicks minnesvärda ord som jag vill lyfta upp Mattias Åkerberg och hans blogg Please copy me. Egentligen borde jag inte göra det eftersom jag avskyr reklam lika mycket som Bill Hicks. Om jag en dag får reda på att jag har cancer kommer också jag stå på en scen och uppmana reklamare att suga på en älgstudsare. Men det är någonting med Mattias sätt att närma sig reklam och öppna upp sitt hjärta och engagemang för detta vidriga sätt att lura människor som jag inte kan värja mig emot. Det Mattias har och som många människor inom reklamvärlden saknar är ett stort bultande hjärta; ett hjärta som slår dubbla slag för det han gör och för människorna han vänder sig till: oss vanliga dödliga arbetsmyror. En hyllning till kreativitet, lek och kommunikation. Mattias Åkerberg är bäst och ni andra kan bara sätta er ner, ta av er skorna och skriva ner allt han säger för att sedan citera det för varandra på nästa after work. Navid Modiri, kreativ entreprenör och grundare av
365 saker du kan göra och Idépedia ***
Det jag ska göra nu är en så kallad “testimonial”. Det innebär att någon lämplig person uttalar sig om något i syfte att påverka i egenskap av sin (förhoppningsvis) trovärdighet. Hade detta istället varit ett vanligt blogginlägg hos Mattias så hade han säkert letat fram typ att Owe Pihl var den första att använda en så kallad rysk dubbeltestimonial 1972, förklarat vad det innebar och listat de främsta testimonialsarna genom tiderna. Dessutom hade han vetat hur pluralformen på testimonial lyder.
Han får helt enkelt alla oss som läser det han skriver här att framstå som lite mer kunniga, smarta och insatta. Därför ska du rösta på honom i YABA. Ulrika Good, copywriter, Goss
Det är alldeles för få svenskar som älskar reklam.
Ge din röst till Mattias.
När det skrivs om reklam så skrivs det ofta om hur dåligt det är, hur många som fått sparken, vem som har bråkat med vem, vilken Argentinsk gerillabyrå kampanjen är snodd ifrån eller bara, lite så där kasst konstaterande, att ingen bryr sig om reklam överhuvudtaget. Därför tycker jag att du ska rösta på Mattias blogg i Yaba. Just för att den inte är sådär som det brukar vara. Och för att sånt behövs mer än någonsin. Daniel Vaccino, copywriter, DDB Stockholm
***
MAN KAN INTE COPYWRITA KÄRLEK! Som Spoken Word-poet sprungen ur en fantastisk, men något tilltäppt poesirörelse (svensk Poetry Slam), så har jag länge, väldigt länge, sett på reklam som något småfult. Copywriters är sellouts som måhända tjänar pengar där poeter inte gör det, men lämnade hjärtat i pant vid anställningsintervjun.
Sedan utbildade jag mig till manusförfattare, fick jobb på en byrå i Göteborg, vidgade mina vyer och insåg att det visst fanns själ och hjärta bland “fienden”. Några få ömma nerver i ett brus av armbågar tatuerade med oneliners som får dig att konsumera i övertygelsen om att du gör det, om du själv vill.
Bloggen Please copy me har inte bara blivit en nyhetsportal, när jag inte orkar leta inspiration i reklamtornadon själv. Den är även en osjälvisk och öppenhjärtlig påminnelse om vad skrivandet kan vara, oavsett vilket fånigt prefix författaren av en text bär, copy-, screen- eller whatever-writer.
I december stod jag inför 800 gäster på Pecha Kucha Göteborg och basunerade ut att “man kan inte copywrita kärlek”. Jag står fortfarande för det. Men Mattias Åkerberg får mig att tvivla.
Om du inte redan gjort det – läs ett par inlägg i bloggen. Och ge den din röst i den här tävlingen. Om du själv vill. Oskar Hanska, manusförfattare och svensk mästare i poetry slam
Det tycks mycket i vår bransch. Vi kan, om vi vill, fylla all vår tid med att läsa mer eller mindre välskrivna åsikter om det mesta. Alltför ofta är det ett åsiktsmaskineri med reglaget inställt på att kritisera det man ogillar, snarare än att berömma det man gillar. Och då är det ju så rasande befriande med en blogg som är både klok, välskriven och hoppingivande positiv. Därför tycker jag – och förmedlar således ytterligare en åsikt – att ni ska rösta nu bums på Please copy me.
Med hopp om en vänligare värld. Och en snar vår. Emma Zetterholm Kling, frilansande copywriter, Out of office
***
Det är en helt fantastisk sajt som Mattias driver. Den är informativ, rolig och fullspäckad av kunskap att plocka till sig. Och han gör därmed en helgjuten insats för reklamkvalitet. I tider när reklam viftas bort som ytligt pladder sätter han ner foten och visar att reklam kan vara respektfull, intelligent, rolig, finurlig. Klart han ska ha min, och din, röst i Yet Another Blog Award. Bo Bergström, författare och art director
Fick Please copy me din röst? Stort tack i så fall. Om du vill får du gärna bidra med din motivering i kommentarsfältet. Eller på andra sätt uppmuntra folk som du vet läser Please copy me att rösta. Röstningen pågår till och med den 4 mars på daytona.se/yaba/2010.
Daniel Vaccino kortföreläser om att jobba med reklam
Det här är min vän Daniel Vaccino. Han är kanske din vän också. Nyligen höll han en uppskattad föreläsning om konsten att samarbeta med en art director. Han bad Måns Jacobsson Hosk, Ulrika Good och mig att vara med på ett hörn. Och jag bad honom att koka ner föreläsningen för bloggen. Det gjorde han.
Jag heter Daniel Vaccino och jobbar som copywriter på DDB Stockholm. För några veckor sedan höll jag en föreläsning på Berghs, om vad som är extra viktigt att tänka på när man ska börja jobba med reklam. Särskilt när det gäller just kärleken (eller frånvaron av den) mellan en copy och en AD.
Det du ser här är en nedkokad, Please-copy-me-anpassad, digital version. För mig funkar den som en fusklapp i det dagliga livet. En påminnare om vad som är tänkvärt och samtidigt fantastiskt med detta jobb. Hoppas ni gillar den.
PS, när jag pratar om att riktigt duktiga reklamare alltid är ödmjuka så menar jag inte mig själv, att jag är riktigt duktig alltså, för det vore kanske inte så ödmjukt.
PS 2, Jag har ritat allt själv och jag är som sagt copy, inte AD.
PS 3, Alla likheter med faktiska personer i reklambranschen är en slump.
LITE KORT OM DET JAG HAR LÄRT MIG, HITTILLS.
Klicka på bilderna för att de ska bli lite större.
Daniel Vaccino: Vikten av att kramas i reklambranschen
Daniel Vaccino är copywriter på reklambyrån Ester, där han jobbar för uppdragsgivare som Lafa, Bokförlaget Forum och Unionen. Tidigare har han arbetat på SWE och copywriterbyrån Satellit. Han bad om ordet här på Please copy me, och använder det för att berätta varför kramar är bättre än krossande kritik.
Reklambranschen är inte alltid det mest upplyftande av skrymslen att spendera dagen i. Besvikelser, brustna pojkdrömmar och refuserade idéer hör till vardagsrutinen och av någon anledning tycks yrket attrahera en mängd personer som gillar att ogilla varandra. Det sågas hit och det sågas dit. Nya kampanjer dissas i samma Internet-sekund de publiceras, helst med en YouTube-länk som kvitto på att den lösningen redan är ”gjord.” Touché, tji fick ni, upp på skämspallen!
Missunnsamhet är helt enkelt lite av ett kollektivt karaktärsdrag bland byråfolket. Något som är både synd och kontraproduktivt, då bra reklam snarare föds ut positiv energi och kollegiala kramar. Men det säger väl sig självt. Så istället för att dividera kring varför vårt skrå är hemvist åt oproportionerligt många gnällspikar, tänkte jag tillägna resten av inlägget åt beröm. Jag tycker det är välförtjänt. Jag tror att det behövs. Och förhoppningsvis kan det ge goda synergieffekter i form av fler, positiva tillrop och en ökad tolerans mot snälla ord i reklambranschen. Det om något skulle vara välgörande. Eller som Lars Falk en gång uttryckte det, då han beskrev reklamhantverket: ”Det blir som man är, ungefär.” Okej, då kör vi.
Thomas Kurppa, du är himla bra. Designen för Tele2-abonnemangen är det snyggaste jag sett på länge, det ser ut som fina dvd-boxar fast med telefoni i. David Orlic, du är mycket bra. Din välartikulerade jävlar-anamma-stil är ett välbehövligt avstick från branschparadigmet och den lilla insamlingen är säkerligen bara den första i en rad stora idéer från Volontaire.
Pojkarna och flickorna på King, oj vad ni är bra. Plötsligt kan jag tänka mig luncha på Max fast jag egentligen tycker att deras burgare smakar som frikadeller. Patrik Larsson på Flickorna Larsson, jag älskar dig. Du är undantaget från den regel som gör att jag vill sparka mig själv i ansiktet varje gång jag slår på radion. John Bergdahl och Jacob Nelson, ni är inte heller så pjåkiga. Med tanke på att F&B i regel äger 95 % av Sveriges utomhusmotiv gläder det mig att ni fortsätter att fylla dem med trevligheter, nu senast i form av generationsvitsiga rubriker för AMF. Hanna Björk, du är sjukt bra och jag behöver inte ens förklara varför, för alla vet.
Josefine Adner, Sture Söderlund, Lars Hörnström med flera, ni är oerhört bra. Det ni gör via välriktade helsidor flyttar fram Manpower 100 år i tiden, medan konkurrenterna står stilla. Kalle Widgren, du är grym du. Dina rubriker prickar rakt i hjärtat och har alltid exakt rätt mängd ord. Sturm & Drang, ni är ovanligt bra. Att bli nominerade för ett eget jobb i Guldlådan är en välriktad spark mot alla oss andra, som borde bli bättre på att sälja oss själva. Ulrika Good och gänget på Goss, ni är superbra, särskilt när ni skickar det ni vill få sagt i kuvert.
CP+B/The artist formerly known as Daddy, ni är fantastiska, plötsligt känns det som att finns ett intressant innehåll på Internet. Magnus Jakobsson, du är riktigt jäkla bra. Din sympatiskt tassande penna är en inspirationskälla och ett fint kvitto på reklam blir allra bäst när man har kul på vägen. (För du har kul väl?) From Stockholm with Love, ni är jättebra. Ni lyfter idéerna med era finfina produktioner och har inte slarvat bort en god tanke hittills.
Nina Åkestam, du är otrolig. Jag håller förvisso sig sällan med dig, men din skarpsinthet och din energi är ett föredöme för alla som håller på med det vi håller på med. Sist, men inte minst, Pia-Maria Falk, du är sällsynt briljant. Jag önskar att du hade hela landet som konto, då skulle Sverige se mycket finare ut.
PS. Har jag missat någon? Fyll gärna i din egen hyllning eller välförtjänt komplimang i kommentarsfältet.
Tack för dina välbehövliga ord, Daniel. Jag hoppas innerligt att någon från Resumé läser detta, och utan att tveka välja att lyfta in det på tidningens debattsidor.
