Metropia-regissören om reklambranschens horeri

Om två veckor, den 27 november, är det biopremiär för Metropia – en animerad film signerad Tarik Saleh och Fredrik Edin. Den handlar om ett dygn i ett Europa i en nära framtid – år 2024. Oljan håller på att ta slut, och kontinentens alla tunnelbanenät har byggs samman till ett. I Stockholmsförorten Farsta bor Roger. Han undviker tunnelbanan, där han alltid hör en röst. En dag kommer han makten på spåren och inser att hans liv är styrt i minsta detalj. I hans kamp för att bli fri möter han Nina, som visar sig kunna vara hans hjälp ut. Eller är det i själva verket han som är hennes?

Kolla filmens trailer

Estetisk dystopi
Jag har varit nyfiken på Metropia ändå sedan snacket om den började för två-tre år sedan. Framför allt för det estetiska uttrycket med suddiga gränser mellan det fotorealistiska och det animerade. Men också för det dystopiska budskapet om det varumärkesstyrda kontrollsamhället. I senaste numret av CAP & Design (5/09) berättar regissören Tarik Saleh om ”reklambranschens lustfyllda ambition att hjälpa varumärken att tränga in i våra sinnen”.

Han säger: ”Både jag och Martin (Hultman, art director för Metropia) har jobbat i reklambranschen. Varje gång har jag lämnat den i affekt. […] När jag var ung kunde jag bli väldigt inspirerad av alla resurser och begåvade människor som jobbar med reklam. Men med åren känner jag mer och mer att de horar ut saker. Man hör en grym reggaelåt i en reklamfilm, sedan kan man inte lyssna på reggae längre för man associerar det med ett bredband. Du tittar någon skitbra animation och plötsligt associerar du animationen till en glass på McDonald’s. Det är otroligt störande att de här bolagen på något sätt monopoliserar konstnärliga uttryck.”

Hur ser DU på reklam? Är det manipulation, påverkan, upplysning? Eller någonting helt annat?

Steget efter
Resumé: Nobbade drömbud på 9 000 dollar – per dag