Jag ligger på en filt i trädgården (eller “oro bor i corona”)
Jag ligger på en filt i trädgården, och blickar upp i en vajande palm. En babygråblå himmel breder ut sig ovanför.
Bara ett sommarregn på ett plasttak kan mäta sig med det lugnande ljudet från en vajande palm. Runt mig på gräset ligger stenar i olika former, och färgglada bilar och motorcyklar, och en rosa docka med napp i munnen. Det står en IKEA-potta en meter bort.
Min dotter Ilse, hon fyller 2 på söndag, leker doktor med mig; hon gnider mina underarmar med en vass sten medan hon bubblar på ett alldeles nytt sätt. Somliga ord förstår jag, andra låter härligt påhittade. De bara kommer, ett efter det andra.
För en stund är jag lika befriande obekymrad som Ilse. Nästa stund är verkligheten tillbaka. Oron. Det är ingen slump att “oro” gömmer sig i “corona”, tänker jag. Och jag tänker att vi alla, på olika och samma sätt, kommer, behöver och måste genomleva detta. Leva genom. Leva.
En stund ligger jag kvar under palmen, vilar i Ilses bekymmerslöshet. Hon kryper över mig, med rumpan bar, den lilla pott-tränaren, och bort till dockan med nappen. Hon tråcklar nappen ur munnen på Kennet, ja så heter hennes docka, och han skriker gällt: “Aaah … mamma … pappa!”
Plötsligt är ögonblicket under palmen förbi.
Men vi fick det. Har alltid det.
***