När Carl från Järpås tappa skorna

“Jag tappa skorna”

Det här hände i helgen. Obstacle Run här hemma i Lisch. 1 200 tokiga skulle springa 8 kilometer och ta sig genom, under och över 50 hinder.

Vi stod och kollade vid lerhindret, en 12–15 meter lång grop med gegga och vatten. Vi – min fru Evelina, sonen Elis och två av hans kusiner.

De första löparna kom springande mot banans hinder nummer 5. Det är kul att se folk få tvärstopp i lervällingen, klafsa sig fram eller dratta på ändan.

“Hoppa, hoppa!” ropade Elis och kusinerna till löparna som närmade sig hindret. Det tände tävlingsglöden i en av löparna, vi kan kalla honom Carl.

Han tog ordentligt med fart och hoppade jämfota ut i lerhindret, trampade sig igenom och sprang vidare. Vi i publiken jublade. Han bjöd sannerligen på sig själv.

Någon minut senare kom han lommandes tillbaka. “Jag tappade skorna.”

Han började gräva för att hitta dem. Vi i publiken blev engagerade. “Leta längre ditåt, nä, mer där.”

Lägligt nog hade lokaltidningens reporter och fotograf hittat till gyttjan. Carl sökte med lera upp till armbågarna. “Carl sa du. Är du härifrån Lidköping?” “Nä, från Järpås.”

Plötsligt hittade Carl från Järpås sin ena sko. Publiken applåderade, och Carl letade vidare. Minuterna gick. Krafterna måste ha mattats. Den andra skon ville inte bli funnen. Vi var nog många som tänkte att Carl var på väg att ge upp.

“Äh, jag kör ändå.”
Och så sprang han vidare. Utan skor, i blöta, leriga strumpor.

Den närmaste timmen tänkte vi såklart en del på Carl. Hade han brutit? Eller slet han vidare längs banan? Från leran var det 6–7 kilometer och MASSA tuffa hinder till mål. Vi hittade honom i startlistan: Carl från Järpås, född 2007.

“Han har gått i mål”, såg jag i appen och ropade till de andra. Jubel och beundran. Sicken hjälte. 🦸

Lidköping är inte stort. När vi en stund senare knixade oss fram med bilen på gatorna i stan fick vi syn på … Carl från Järpås 😮 Med medalj runt halsen. Fortfarande i strumplästen. Och med mobilen intill örat; lokaltidningen som ville intervjua honom mer efter loppet. Vi vevade ner rutorna och ropade: “Du gjorde det! Bra jobbat – du är en hjälte.”

Nästa dag var vi tillbaka vid lerhindret. Elis (och jag) ville naturligtvis testa hur det kändes att springa igenom det. När vi kom fram till hindret stod Carls båda leriga skor i gräset bredvid.